Det går en tjej framför mig. Jag ser henne bara bakifrån. Hon verkar vara rätt så trevlig, för folk umgås med henne, och hon är sällan ensam. Människor passerar henne, ler och pratar. En del lär känna henne.
Men jag ser henne bara bakifrån. Får aldrig riktigt se henne som andra ser henne. Ibland vänder hon på huvudet. Men alltid bara en snabb titt på mig. Flyktigt.
Precis som alla andra.
Det är sällan någon ser mig. Tittar på mig. Och de få gångerna någon lyckas få en glimt av mig, är det bara för ett ögonblick, en liten del, en örsnibb eller en lilltå.
Några vet vem jag är, men inte många. De flesta ser bara hon som går framför mig. Hon som nästan alltid är glad. Hon som alltid är på väg någonstans och som verkar veta vad hon gör och inte har några bekymmer.
Jag funderar ofta över varför hon gör som hon gör. Det är inte alltid hon gör det jag vill att hon ska göra. Eftersom jag går i skuggan av henne, skulle jag så gärna vilja kunna kontrollera henne. Jag försöker så ofta tala om för henne vad hon ska göra, men hon vill sällan lyssna.
Ibland gör hon det.
Då mår jag bra.
Då är jag glad över att vandra med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar