Jönköping, indianer, Max & Maja, och Elina

Helgen som varit spenderade jag i Jönköping. Jag och min ömma moder åkte dit för att hälsa på syster och svåger. Mycket trevligt.
Mindre trevligt var det att åka hem. Hamnade bakom lastbilar som fastnat i snön. Men till sist kom vi hem. Hela och oskadda. Dock med en stor besvikelse över en diplomat som låg framför oss. Inte så mycket diplomaten i sig, men jag blev grymt besviken över att han/hon körde en Skoda Octavia. Hade förväntat mig att diplomater körde omkring i stora svarta fina bilar. Men ack så fel man kan ha.

Vid ett tillfälle passerar jag genom vardagsrummet, medan Linus spolar igenom en film (heter det verkligen spola fortfarande?). Råkade i alla fall hamna i en scen i filmen Apocalypto, av Mel Gibson. Handlar om indianer. Det är allt jag vet. Scenen jag råkade hamna i visade hur människor skulle offras för att jorden skulle bli bördigare. De står högt uppe på en byggnad av något slag, och tusentals människor står nedanför för att se på. Den första mannen som ska offras läggs på nån sorts bänk och en kniv höjs. Kniven hugger i buken någonstans. Efter det hugger de av huvudet.
När detta är klart, tar de huvudet och slänger det nedför en lång trappa som går ner till folkmassan. Där fångas det upp och slängs på hög.
Efter det kommer kroppen. Huvudlös rullar den nerför trappan, för att sedan slängas i högen med alla andra offrade kroppar.
Vid det laget mår jag så illa så jag går därifrån. Ut till friska luften.
Senare konstaterar jag att det knappt visades något blod alls i scenen, inte heller var det filmat särskilt nära.

Anledningen till min reaktion var den fruktansvärda kränkningen av människovärdet. Att behandla en människa som om den bara bestod av kött och ben, att det är kroppen som är det enda av värde.
Jag mår fortfarande illa bara jag tänker på den där kroppen som kastades ner för stentrappan. Men det är skönt att veta att en person inte dör i och med ett hugg i magen. Eller att huvudet huggs av. För en människa är så mycket mer än så, mer än det som går att ta död på.

I måndags hade vi en härlig team-samling. Känner mig hyperladdad inför en ny termin med gruppen!

Igår skulle jag, Helga och Isabel skriva lite manus till Max och Maja. En dockteater som hör till PU´s söndagsskolmaterial. Det var roligt. Och vi var till och med ganska effektiva.
Sen satt vi och pladdrade på i ett par timmar.

Helga gick. Jörgen kom. Så var det dags för House. Alltid lika rolig.
Men fy vad o-roligt det var att gå hem sen! Snorkallt. Ont i magen. Jättetrött. Och ett nästan helt platt däck därbak. Jag varvade cykel med apostlahästar, och fort gick det inte. Tog mig nog 40 minuter att ta mig de ca 6 kilometrarna. Sen var det helt otroligt skönt att krypa ner i sängen och låta vetekudden värma mina frusna fötter.

Nu ska jag ner på stan och fika med Elina. Vi har en del att ta igen.

Lustigt hur det kan bli. Man umgås dagarna och helgerna i ända under ett par år, och sen när man helt plötsligt inte ses varje dag i skolan, så tappar man nästan kontakten helt.

Men inte riktigt helt. Som tur är. Än finns det mycket kvar :)