Ännu en vecka har passerat...

Och så går ännu en vecka mot sitt slut. Underbart. Ser fram emot den här helgen. Det är av någon anledning inget som känns jobbigt. Konstigt. För det finns saker som måste göras. Ska bland annat ha söndagsskolan på söndag, och den är inte planerad än. Men det löser sig. Det blir bra till slut. Förhoppningsvis har jag och Linda planerat klart den till ikväll.

Igår tog jag en mysig fika med Ioanna efter jobbet, och sen bar det av till Friskis & Svettis, hurtbulle som jag är (läs: inte). Det var skönt att slänga ur sig de sista krafterna, men inte så trevligt när jag sen skulle cykla hem. Fick nån konstig magknip också, så de tjugo minutrarna på cykeln var en riktig plåga.

Senare på kvällen satte jag mig för att planera lite inför team-samlingen på måndag.

Helt out of nowhere (eller..?) kom jag att fundera över vad som är riktig glädje. Vad är riktig glädje? All glädje är så kortvarig. Något för stunden. Och om den inte är det, om den är av en mer allmän och långvarig karaktär, så glömmer man den så lätt.
Jag är expert på att göra den glädje jag känner så kortvarig som möjligt. Så fort känslan infinner sig kommer jag på något jobbigt att tänka på, eller någon anledning till varför jag inte förtjänar den.
Tiden här på jorden är så...jag kan inte riktigt komma på något bra ord. Men det känns så omöjligt att göra rätt. Man tar alla dessa snedsteg hela tiden, och aldrig kan jag göra någonting helt bra.
Insikten kom då till mig. Den riktiga, sanna glädjen måste ju vara att en dag få möta Den Högste och få höra orden: "Bra jobbat Malin, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din Herre." (~ Matt 25:21).

Tänk. Det måste ju vara det ultimata.

Att Gud ser på en med välbehag.

Det är mitt mål och min mening.

Det är min längtan.