En liten kvist av hopp

Vägen hem känns alltid lång och tråkig. Den största delen är uppförsbacke, och präglas av skräpiga diken, bullrande lastbilar och industriångor. Jag brukar sätta på mp3'n och titta ner i asfalten.

Idag var det dessutom motvind och mina ben ville verkligen inte jobba. Denna vind var också så generös att den förde med sig hårda, kalla isbitar, som den verkade ha ett nöje i att smälla in rakt i ansiktet på mig. Jag var helt enkelt inte på topphumör.

Så plötsligt ser jag någonting i vägkanten som bryter av mot tomma McDonaldsmuggar och Systemetkassar: videung! Jag går fram till busken och tar med mig en liten, liten kvist hem. Medan jag cyklar resten av vägen håller jag den lilla kvisten i min hand, och kan inte låta bli att le. Ett stort, fånigt, lyckligt leende. Mötande trafik måste tyckt jag sett galen ut. Men det hade spridits en bubblande glädje i mig.

När jag nästan var hemma slutade Gud att smula frigolit, och solen tittade fram.

Ljuvligt.