Hipp Hupp Hurra för pappa

Valborgsmässoaftons morgon. Maria och Linus är här och hälsar på. Pappa har kommit hem. Idag kommer även delar av Linus familj. Men först ska vi ner på forsränning, så här sitter jag och ska strax äta frukost. Senare idag står även mösspåtagning och en tripp till morbror Sörens majbrasa på schemat.

Igår var vi ute och vandrade i Stadsparken

och upp till Sten- Sture-monumentet. Linus fick för sig att klättra upp på kanten och titta genom det mystiska hålet, men det gav inte så mycket.

Det enda han såg var ett svart tomrum. Vi gick ner igen, förbi dammen i parken där de planterat massa tulpaner och fina blommor, Linnés 300-årsdag till ära. Undrar hur mycket som kommer finnas kvar efter denna dag dock.
Framåt kvällen kom även Robin hem från Kinna, och då åts det tårta och hipp-hupp-hurrades i efterskott för pappas 52-årsdag.

I lördags var jag och mamma på Koinonia i kyrkan. Började som vanligt med nattvard, fortsatte med undervisning av Göran L och avslutades med förhandlingar. Ämnet för kvällen var "Församlingen". Bland annat pratade han om att vi är som en segelbåt som inte bara måste parera vindarna som stormar emot oss från alla möjliga håll, utan att faktiskt använda oss av dem. Det handlar inte bara om överlevnad. Utan att faktiskt ta sig fram också. Till och med motvinden kan man använda sig av för att ta sig fram. Precis som Beltesassar som jag och Linda undervisade om i söndagsskolan. Beltesassar, vars hebreiska namn var Daniel, blir tagen som fånge från sitt land till Babylonien. Det måste ju göra en ganska deppad och uppgiven. Men Daniel var verkligen en hedersman. Han tänker inte rubba en tum på sitt levnadssätt och sina vanor bara för att en kung i ett främmande land säger det. Och trots alla motgångar han och hans vänner möter; annorlunda matvanor och traditioner, brinnande ugnar och lejongropar mm, så håller de fast vid sin övertygelse. Och detta gör att växer ännu mer i kungarnas ögon, och säkert i sin tro också. De växte i motgångarna.
Vi behöver inte bli nedslagna för att allt inte går som vi hoppas eller tror att vi vill, när vi innerst inne vet att Guds tanke är så mycket bättre. Jag vill vara som Sadrak, Mesak och Abed-Nego som när de kastas in i den brinnande ugnen inte bara förtröstar på att Gud ska rädda dem, utan är beredda att göra det även om Guds plan inte är att föra dem oskadda ur elden.
"Men om ni inte tillber, skall ni i samma stund kastas i den brinnande ugnen, och vilken gud skall då rädda er ur mina händer? Då svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego kungen: "O Nebukadnessar, vi behöver inte svara dig på detta. Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung. Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp"" (Daniel 3:16-18)
De var beredda att offra allt. I ett sådant kritiskt läge borde ju självbevarelsedriften sätta in och övermanna allt förstånd. Men inte i deras fall. Deras tro var tillräckligt stark.

Jag förtröstar på att Gud är med mig varje dag, i varje situation. Måhända kommer han inte lyfta mig ur alla svårigheter, men han kommer sannerligen att bära mig genom dem. Och om inte, om jag så blir lämnad helt ensam, så står jag kvar på min Guds sida. En gång beslutade jag mig för att gå över till Hans sida. Här har jag slagit ner mina rötter. Här står jag kvar.

Låt oss anstränga oss att växa i tron, så att även vi står pall när vi sätts på prov. Så att vi kan utnyttja de motvindar som vill föra oss bakåt, till att faktiskt ta oss framåt.

När Gud är med oss går det. Amen.