Första eller sista?

"Det här ska blir den första dan i mitt liv. Den första och den största dan i mitt liv. Jag ska hålla kvar, den känsla jag har, att jag älskar."

Jag gillar tanken. På sätt och vis. Att se det som ligger framför, fokusera på det som kommer, istället för det som varit. Skapa sig en helt ny bild av sitt liv och utforma det efter egen önskan. Får mig att tänka på Cuelho som skriver om att glömma sin egen historia, för att vara öppen för nya. För att kärleken ska kunna strömma fritt, menar han att vi måste glömma bort oss själva och det vi varit med om. Det är lite samma tänk.

Men å andra sidan är det ju allt vi gjort, sagt, tänkt och upplevt som format oss. Vi fick massa tomma sidor när vi introducerades till den här världen, och dessa har vi ju redan börjat fylla. Vi kan inte sudda ut det, eller riva ut sidorna. Vi kan försöka glömma det. Men det kommer fortfarande att finnas kvar. Därmed inte sagt att vi ska fortsätta måla på samma teckning i all oändlighet. Jag kan ju börja på en ny. Strunta i att måla färdigt den gamla, och fokusera på den nya. Men jag är fortfarande mitt i boken. Jag kommer alltid kunna gå tillbaka och titta på det jag redan målat.

För om Herren inte dröjer, eller jag inte får leva, är det ju väldigt dumt att försöka radera ut det som varit tills nu. Vi får inte glömma att detta kanske är den sista dagen i livet. Då blir det ju ännu viktigare att se till att vi fyller sidan med det vi verkligen vill. Det vi tycker är viktigt.

Jag vill vara öppen för vad framtiden bjuder och inte låta allt som erbjuds filtreras bort av erfarenheter och förutbestämda åsikter. Men också alltid ha i åtanke att framtiden kanske inte är min. Inte den som finns här i alla fall.

(Citatet ovan är från Marie Fredrikssons låt Den bästa dagen)