Shantou

Oj då, var ska jag börja nu då...? Nu har det gått drygt en vecka sen jag kom hem från Kina. Jag åkte direkt morgonen efter på läger ute på Barnens ö utanför Norrtälje, och sen dess har jag bara slappat.
Men här följer i alla fall en liten summering av den sista delen av min resa:

På kvällen den 28:e, kvällen innan Courtney lämnade oss, tog vi en sväng till Temple Street. Detta är en av Hongkongs mest kända shoppinggator, och är en nattmarknad. Vi hade dock byggt upp förväntningarna för mycket, för vi blev ganska besvikna. Det var precis som alla andra marknader, och vi hade redan köpt alldeles för mycket, så det blev inte så mycket shoppat där.

Sen bar det iväg på camp! Ungefär 250 barn + ledare var vi som åkte till YMCA-gården ute i New Territorries. En jättestor gård precis vid havet, där flera läger pågick samtidigt. Vi lekte lekar och hade roligt hela dagarna. Och barnen hade nog tio gånger så roligt. Att få åka iväg hemifrån i några dagar och bara leka hela tiden (nästan) var helt otroligt för dem. Hemma finns alltid krav och förväntningar och all tid som finns över ska gå till studier. Så trots att dessa barn många gånger verkar vara smartare och ha mer kunskaper än jämnåriga i Sverige, har de nog halkat efter lite i det sociala. Jag skulle aldrig få 12-åringar här hemma att leka pepparkaksgubbar, och skulle jag det, skulle de absolut inte tycka att det var roligt. Men de här barnen lekte sådana lekar på den fria tiden de hade. Det i sig är ju inget negativt, de hade ju hur skoj som helst! Men det visar ju hur mycket lek-tid de gått miste om. De flesta barn i Hongkong börjar skolan när de är tre år gamla, och från den dagen blir det alltid pressade att prestera så bra det bara går.

Summan av lägret: Superskoj!

Så på tisdagen bar det av vidare; mot Shantou, Kina. Efter ca fem timmar på bussen var vi framme vid Harbour View Hotel i Shantou. Låter fräschare än det var. Men det var ett helt okej hotell med alla nödvändiga faciliteter. Välbehövligt, med tanke på standarden ute i byn vi besökte.

Denna sista etapp av resan var naturligtvis jättespännande, och förmodligen den mest lärorika. Men också den mest påfrestande. Både fysiskt och psykiskt. Fysiskt på grund av värmen, bristen på AC och maten som man inte ville äta (man såg rakt in i köket, det var ingen vacker syn). Men det svåraste var att komma så nära dessa barn under så kort tid, sätta sig in i deras livssituation och frustrationen över att veta att de är så gott som fast i byn de bor i. Och när de kommer och ber om mailadress och de vill ha kontakt, men man inte får lämna ut sådana uppgifter (om jag trots detta skulle lämna ut min mailadress, skulle alla mail jag skickar läsas, kopplas ihop med mitt passnr och läggas under bevakning, inte så lockande heller...). Ovanpå detta har vi ju såklart fattigdomen. Inte extrem, men ändå närvarande. Ta pojken på bilden nedan tex, när jag såg honom första gången tänkte jag att han var sex år gammal eller något sådant, men det visade sig att han var elva! Elva år och så liten. Då måste man ju gått miste om en del viktiga näringsämnen.

Så summan av Kina-etappen: Jättespännande, men otroligt frustrerande!

Efter några dagar satte vi oss på bussen tillbaka till Hongkong och var till sist på väg hemåt. Då kändes det verkligen dags. Spännande resa, på så många sätt, men; borta bra, hemma bäst :)