Jag låter orden sjunka in. Tar in dem igen, ett i taget. Kan de verkligen vara sanna? Är dessa ord, sammansatta till meningar med denna betydelse, faktiskt riktade till mig? En tår trillar nerför min kind. Reaktionen känns så mesig. Rörd. Är det det enda jag kan bli? Varför kan jag aldrig visa riktiga känslor? Det jag egentligen känner.
Att svara i ord på något som författaren inte tycker att den kan formulera till ord, blir så tafatt. Vad jag än säger så har det sagts förr. Intet nytt under solen. Men tänker att alla ord har ju inte använts av mig. Något sätt måste det finnas att formulera mig på så att denna nya innebörd kommer fram. Hittar inget. Vad jag sliter på de få ord som svenskan har. Måste börja tänka efter hur jag använder dem, innan jag använder dem, för att jag när jag verkligen menar det som de innebär, ska bli förstådd. Ska sluta säga saker jag inte menar, och att använda ord vårdslöst. Annars blir det lite som berättelsen med herdepojken och vargen. När vargen till sist kommer är det ingen som tror honom. På samma sätt blir ju nötta ord inte trovärdiga. Illa.
Jag tackar Gud för mina vänner. För att jag får vara en del av hans planer. Och för att han alltid är mig nära, ännu mer när jag känner mig svag.
