Höstförkyld

Åh vad det värker i mitt huvud! Åh vad det rinner i näsan, för att inte tala om hur ont jag har i halsen! Det är verkligen ingen mild höstfökylning jag åkt på. Dagen igår blev väldigt ineffektiv, men det kan ha lönat sig – idag är huvudet en aningens mer på g, och den upplevda slemproppen som kvävde hela min hjärnverksamhet har lossnat lite.
Men inte fullt, för jag sitter just nu i biblioteket i skolan och försöker läsa, men det går ju uppenbarligen inte helt friktionsfritt.
I helgen var jag hemma i Uppsala. Planerade lite bröllop, packade lådor och besökte kyrkan. Hann med en sväng på kulturnatten också. Ville gå in på Ecce Homo i domkyrkan för att ta mig en titt på denna omtalade utställning, men det var alldeles knökfullt, och om vi väntade en timme kanske vi skulle få komma in fick vi höra. Inte värt tänkte vi och gick vidare.
De sista lådorna är nu packade och uppradade i garaget och väntar på att bli hitkörda på lördag av mor och far. Ska bli så otrooligt kul men mest skönt att få min lägenhet. Den känns redan som min, och jag kan se mig själv sova, vakna, äta och leva i den. Och pricken över i:et är ju gångavståndet till skolan! Såå underbart. Hade ju aldrig varit möjligt hemma i Uppsala.

Precis lagom till min förkylning börjar kraven komma i de två kurser jag läser. Inlämningsuppgifter, grupparbeten och hundratals sidor att läsa. Bra kombo, verkligen. Hoppas innerligt på att jag blir bättre snart så att jag kan göra mitt bästa i alla uppgifter.

En nyligen gjord reflektion: det pratas om att hitta meningen med livet, varför vi är här och hur vi ska använda vår tid. Det svåraste tycker jag är att vi har så orättvisa förutsättningar. Jag kan ju sikta mot helt andra mål än väldigt många människor ens kan föreställa sig. (I alla fall om vi tänker i världsliga termer, sen vet jag ju att otroligt många människor kommer komma mycket närmare det jag faktiskt siktar mot, eftersom det de saknar i världsliga möjligheter tar de igen i sin tro – där har jag mycket att lära). Men återigen har en låttext fått upp mina ögon; i en låt jag lyssnade på häromdagen sjunger Anette Moreno om att ”du gav mig anledning att flyga, du gav mig anledning att skratta … du gav mig anledning att leva, du gav mig anledning att dö”. Det sista fick mig att tänka till. Översättningen blir inte helt klockren, meningen ”me diste una razon para morir” kan nog tolkas på flera sätt. Du gav mig anledning, orsak, skäl till att dö, men framförallt tror jag hon menar att döden nu blivit meningsfull. Jag har hittat en mening med att dö! Inte bara till att leva. Inte bara till varför jag ska vandra här på jorden, men det finns faktiskt en mening att finna i även denna eländiga del av våra liv. Döden är oundviklig, och det enda som vi alla med säkerhet vet kommer förr eller senare. Att mänskligheten inte lärt sig leva med detta faktum och ha det med i beräkning i våra vardagliga liv antar jag är för att vi inte är skapta för att dö. Det var inte Guds tanke och han har inte lagt in en ”funktion” i oss för att hantera detta. Men nu, nu finns det en mening med det! Gud är så häftig som tar massa eländiga saker och skapar något positivt från det. Eländet är kvar, men det finns någon djupare innebörd, något bortom det vi kan se och förstå. Jag vet att jag inte behöver frukta döden. Åtminstone inte min egen. Men ändå kan jag inte förlika mig med tanken på att behöva lämna jordelivet en dag. Jag vet inte hur, för jag är inte tänkt till det. Och detta är lika för alla, oavsett var och till vilken situation vi föds – det finns en mening att finna!

Nu måste jag verkligen ta tag i läsandet!

Ses!