Upp och ner och fram och tillbaka. Även om jag (ännu) inte tvivlat på mitt beslut att flytta hit till Jönköping, så kommer och går känslan inför det faktum att detta nu faktiskt är min hemstad. Jag har hittills bott hemma hos min syster och svåger, på en madrass i vardagsrummet och i min resväska. Det senaste har det inte känts så jobbigt, åtminstone inte för min del :), har liksom vant mig. Men det ska bli skönt att flytta in min egna lägenhet. Att få välja helt själv när jag vill vara ensam, när jag ska sova och så vidare. Men tanken på att den lägenheten, det utrymmet på 30 kvadratmeter på en adress jag inte kommer ihåg, ska vara mitt hem. Det går inte riktigt att ta in. Jag kan inte placera det. Kanske känns det annorlunda när jag varit "hemma" i Uppsala och hälsat på och fått inse att jag har faktiskt inte något hem kvar där. Men frågan är ju vad som är "hem". Inte bara för mig, utan överhuvudtaget. Kanske behöver man inget hem. Jag börjar tvivla på det. Den senaste tiden har många saker tappat sitt värde eller försvunnit för mig, både fysiskt och känslomässigt. Kanske var förlusterna i Paraguay en läxa trots allt. Tyckte inte då när det just hänt att det spelade så stor roll, men kanske har det ändå fått mig att inse att få saker inte håller hur länge som helst och inte kommer vara mina för alltid. Vad har jag egentligen som är mitt? Vad har jag som är värt att hålla fast vid, som inte tynar bort med åren eller som riskerar att försvinna?
Allt prat om den här ekonomiska krisen, pengar som "försvinner" (vart tar de egentligen vägen?) och människor som är oroliga för sina pensioner och volvo-jobb, ställer mig återigen inför tanken: vad är mitt? Hur kan jag ta för givet att jag alltid kommer ha det ekonomiskt välställt? Att staten, försäkringen eller pensionen, eller någon ska se till att jag överlever? Hur kan någon ta det för givet att vi har mat på bordet, tak över huvudet och alla andra lyxvanor vi har i vårt land? Hur kan vi så blint gå omkring och se det som självklart? Denna kris borde få oss att inse att vad som helst kan faktiskt hända. Sverige kan drabbas av alla hemskheter som bara verkar hända på platser långt borta för människor vi inte identifierar oss med. Tänk om det vore så att vi faktiskt måste börja slita, på riktigt, för att överleva. Tänk om hela välfärdssystemet kollapsar. Eller en naturkatastrof drabbar Norden. Eller ett innbördeskrig bryter ut. Tänk om.
Även om det kan tyckas drastiskt tycker jag att det känns skönt att tänka så. Faktiskt. För det hjälper mig att vara mindre fäst vid det som är "mitt". Det är nog inte mitt. Det är nog så att allt det goda jag har faktiskt är gåvor från Gud. Och det är nog också så att tanken är att jag ska dela med mig av det jag fått. Och jag vet, med säkerhet, att vi alla kommer bli av med våra ägodelar en dag. Och vad finns då kvar? Vem är jag då?
För alltid är jag ett Guds barn. Ombesörjd och och välsignad. Och älskad.