Jag vet, inget ovanligt att höra vid denna tid på året, men jag är verkligen trött, hela tiden. Ända sen tentorna har jag haft svårt att sova. Ett helt nytt fenomen för mig. Bortsett från tiden i Argentina i och för sig. Kanske är det så att förflyttningarna, den nya vardagen påverkar mig mer än jag tror? Kanske är det så att det tar tid att vänja mig vid allt nytt. Jag vet inte, kan ärligt talat inte komma fram till riktigt vad problemet är. Men nog om det.
Idag har jag suttit elva timmar (!!) i skolan och pluggat och så lär det fortsätta om jag ska kunna åka hem redan om två veckor. Men det är skoj, och tur är väl det! Börjar tröttna lite på matten, men det är snart över tack och lov.
Häromdagen läste jag i apostlagärningarna, det femte kapitlet, om Guds stora nåd, och det slog mig, att den ju måste vara ENORM! För om en människas synd öppnade vägen för allt det hemska, fruktansvärda och onda som finns i vår värld idag (tänk lite på det - det ju helt otroligt vad mycket galenskap som pågår i vår värld idag, och har pågått genom historien), och nåden som kom med Jesus Kristus är STÖRRE än allt det - då är ju den helt ofattbart stor! Och så står det att "där synden blev större, där överflödade nåden än mer". Jag vet inte ens hur jag ska försöka förklara de tankar som kom till mig när jag läste de här orden. Liten, det var vad jag kände mig. Men framför allt så sjuukt tacksam. En tanke som ofta kommer till mig är "hjälp! hur kan det va så bra? hur kan det gälla mig? jag förtjänar inte det här!" och två sekunder senare "nej såklart du inte gör, det är därför det heter NÅD, ditt pucko". Minne som en guldfisk.
En sak jag inte förstår, som ett exempel, är hur det kunnat bli så bra här i Jönköping hittills. Var ju väldigt tveksam till flytten till en början ("Gud skicka mig var du vill, men helst inte till Sibirien eller Småland"), och kanske att en del av mina farhågor har slagit in, delvis, men det funkar ändå. Jag och Alice gick och pratade här om veckan om huruvida vi trivs här eller inte, och om sanningen ska fram så är det nog så att så länge man inte känner efter så är det lugnt. Hehe. Det är inte så illa som det låter. Men ställ dig frågan själv: trivs du med ditt liv som det är just nu? Mitt svar på den frågan blir att eftersom att vardagen flyter på och jag mår bra, så antar jag att jag trivs. Men tänker jag efter så går det nog inte att svara. Jag har inte mitt liv här än. Den här terminen har gått väldigt fort hittills och mitt liv är nog inte riktigt på plats än. Vilket det kanske inte kommer bli heller, tänker ju bara bo här ett par år till, sen bär det av mot andra äventyr (och ny sömnlöshet?). Jag är på väg. I mina tankar är jag hela tiden på väg någonstans, och därför blir frågan om jag trivs ganska irrelevant.
Men som sagt, det funkar bra här, om ni sitter och funderar över det :). Såklart är allt inte klockrent, vissa situationer som inte är helt bekväma osv, men det är bagateller. Snart är det jul, och om två veckor kommer jag hem till Uppsala - skoj! Tror faktiskt att det bli lite skönt att komma bort från det här och få lite perspektiv på de senaste månaderna i mitt liv...
Sov så gott ni som läser, nu ska jag sätta mig med mina böcker igen!
Loove