Lite distans är allt som behövs. Kanske inte alltid, men åtminstone till sådana där katastrofer som egentligen inte är hela världen. När jag fått ett par dagar och några tillfällen att reflektera själv, några stunder av övertygelse, så kommer också insikten om proportionerna.
Jag har under hösten som passerat funderat mycket över anledningen till att man gör saker, att jag gör saker. Ibland känns det som att jag kan slappna av för mycket och inte bry mig och tänka att det är okej, för jag har inte samma ambitioner som många i min närhet. Jag vill inte samma sak med mitt liv, jag har en annan mening. Men det är ju faktiskt helt messed up att tänka så, jag lever ju, till skillnad från kanske många, inte för min egen skull. Jag har ju valt att ge bort mitt liv Gud, och för att göra den gåvan värd så mycket som möjligt (för jag vill ju ge det mesta jag bara kan), så vill jag ju göra det bästa jag kan av det. Och det är klart att "bästa" ju kan skilja sig mellan olika människor, men min poäng är att jag vill göra saker helhjärtat, jag vill ge mitt allt i det jag gör, eftersom det inte är för min skull jag gör det, utan för Gud. Men när jag blir helt förkrossad över att jag inte får som jag vill, när jag gjort mitt bästa och verkligen försökt och hoppats, då är det ju ganska uppenbart att det är för min skull. För Gud har ju kanske en annan tanke som är mycket bättre (att göra mig ödmjuk till exempel :P). Så. När jag lagt ifrån mig mitt ego och min stolthet så inser jag att det enda jag kan göra är att hitta balansen igen och försöka lära mig nåt av det. Och möjligtvis försöka vara en förebild i att inte bli helt uppslukad av det världsliga :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar