Tänk om jag hade ett senapskorn

Jag mötte en man en gång. Han hade lämnat sitt hemland i ung ålder för att leva bland fattiga och dela med sig av allt det goda han har. Han berättade för mig hur han en gång för många år sen stod med sin förstfödde och då ungefär ett år gamla son i famnen, och hur pojken skrek av hunger. Jag inbillar mig att jag kan se smärtan i mannens ögon när han ser sin hungriga, ledsna son med vetskapen att kylskåpet är tomt. Han har ingen mat att ge sin son. Han har inga pengar att köpa mat till sin son för. Mannen hade gett bort allt han ägde till fattiga, tills han var lika fattig själv. Många skulle nog kalla det för ganska dumt. Ogenomtänkt. Men mannen berättar att det fanns mycket tanke bakom situationen han försatt sig i. Han har en tro på en Gud som hjälper och bistår i alla situationer, och han hade fram tills dess varit övertygad om detta. Han valde att ge allt han hade för sin Gud. Men när hans sons förtvivlade hunger stack som en kniv i hjärtat kom tvivlet. Tvivlet på om han verkligen valt rätt väg. Mannen beslöt sig emellertid för att ge sin Gud en sista chans, om Han mättade pojken skulle mannen stå kvar i sin Gudstjänst, men annars skulle han dagen efter gå och ta jobb som chaufför.

Jag tror på samma Gud som den här mannen. Men tyvärr är min tro inte lika överlåtande. Inte lika stor. Det krävdes ett livshot mot hans son för att han skulle tvivla. Jag skulle nog tyvärr givit upp mycket tidigare. Hur kommer det sig att vi som ber till samma Gud inte har samma övertygelse om vad Han kan göra? Jag är helt övertygad om att Han kan göra vad som helst, jag kan bara inte tro att Han vill göra nåt i mitt sorgliga lilla liv. Varför?

Om ni undrar så fick pojken mat, och mannen tog inte jobbet som chaufför. För när man verkligen sätter sin tilltro till Gud så förser han. Mer än gärna. Och generöst.