Dagarna som går...

Låg just i soffan med datorn i knät och ångest över att jag måste ta tag i lite skolarbete. Inte så lite heller. Och jag vet att jag sa i inlägget innan att det jag inte vill klaga, och det här är inte klagan, det är bara reflektion. Jag insåg nämligen en sak.
Tanken kom till mig, "är det så här det ska vara? är det så här det ska kännas? hur har det blivit så här?". Låter kanske lite mer dramatiskt än vad det är egentligen är, men just nu är hela min sinnesstämning verkligen grå. Och jag vet inte vilken faktor som bidrar mest, men det är säkert en blandning av världshistoriens tristaste väder, allt skolarbete, prestationsångesten över rapporten jag måste skriva, att hela mitt liv känns som ett stort kaos utan ordning på någonting, att jag lät mitt hår klippas i nån konstig page-frisyr häromdan (jag vet märta, jag lär mig aldrig!! skulle väntat tills du kommer!) och massa andra ytliga saker. Men saken är den, att det spelar ingen roll! För det är här och nu som livet är. Och jag har insett att det kommer sådana här perioder jämt och ständigt, det är bara att hantera dem! Jag vägrar att se mig som en deppig och negativ person, det är inte sån jag är egentligen! Det är helt enkelt bara att kämpa på. Tänker inte bryta ihop. Tänker se glädjen i det lilla, fokusera på de vackra detaljerna. Det kommer en dag när allt vänder. Men jag tycker inte att en människas förmåga avgörs av antalet soliga dagar, utan snarare hur hon hanterar de regniga. Det sista som överger en människa är hoppet sägs det, och jag har hopp om en värmande sol. Men även om jag ska leva i ett konstant regn, så ska jag minsann göra det med stil :)