Åh va trött jag var när jag vaknade i morse. Ville verkligen inte gå upp ur sängen. Men så viskar en fågel i mitt öra att världen är vit.
Vad underbart!! Tycker jag. Vilket kaos tycker mamma, som har pratat med sin syster som är på väg till stan, och skulle varit här och inte fast i Sundsvall, om det inte varit för snön. Dessutom skulle pappa hämtas på Arlanda under morgonen. Okej, det ställer ju till det lite. Men en av de första tankarna jag hade denna morgon, var att i år ska jag vara vän med vädret, och inte bekämpa det som om det vore min värsta fiende.
På grund av snöyran lät jag cykeln ligga omkullblåst på uppfarten, och tog bilen istället. DUMT!!! Att påminna familjen om vinterdäcksbyte för ungefär en vecka sen var tydligen inte tillräckligt för att få det genomfört. Så när jag (jätteförsiktigt!) ska svänga ut från gatan slirar jag som bara sjutton. Bilen kanar än hit och än dit.. Okej, tänker jag, det är alltid moddigt just där. Jag kör vidare och ser om det blir bättre. Det blir det inte. Väl framme vid Fyrislundsgatan är jag nära att åka in i bilen framför, eftersom jag inte kan bromsa. Men tack vare min försiktighet :) och låga hastighet, stannar bilen i tid. Men nu är jag ganska uppskakad. Och rädd. Go
de Fader var med mig nu. Hjälp mig ur detta, och se till att jag kommer fram till jobbet utan några missöden. Så blir det grönt. Kommer ingen vart. Hjulen spinner. Lägger i tvåan. Kommer iväg. Försöker svänga vänster, men är på väg mot bilarna rakt framför. Till sist landar jag i högerfilen, men iaf åt rätt håll. Ringer efter undsättning. Mamma kommer med fyrhjulsdrift och kör mig till jobbet.
Så nu står hon där. Lilla Felicia, på Icas parkering, och fryser...Jag kommer och hämtar dig snart lilla vän.
Snön och jag började inte så bra. Vi som annars är så bra vänner och kommer överens, fick en dålig start. Men en liten dust sådär ibland kommer man ju över. Det är inte snön jag är besviken på, utan mig själv, och vad snöovädret tog fram hos mig.
Efter att ha lagt min situation i Guds händer, borde jag ju känna mig trygg. Och det gjorde jag. Till en början. Men efter ha slirat lite till, bestämde jag mig för att ringa efter hjälp. Jag tog alltså tillbaka det jag lagt i Guds händer, och litade mer på Volvo-konstruktionen med AWD än på Gud. Varför? Eller var det Guds lösning på problemet? Kanske var det Gud som talade om för mig att ringa, och inte mitt världsliga "sunda förnuft"? Jag bad Gud ta mig ur situationen, och ur situationen kom jag. Det var knappast en nära-döden-upplevelse, men jag kan inte hjälpa att fundera över min reaktion och mitt handlande. Kanske är det så att Gud i de flesta fall väljer att hjälpa oss genom oss själva. Att bara låta oss fatta rätt beslut. Det var kanske Guds sätt att rädda mig från något som skulle kunna hänt längre fram på vägen...
En sak är i alla fall säker, det är lättare sagt än gjort att lägga allt i Guds händer...
Vad underbart!! Tycker jag. Vilket kaos tycker mamma, som har pratat med sin syster som är på väg till stan, och skulle varit här och inte fast i Sundsvall, om det inte varit för snön. Dessutom skulle pappa hämtas på Arlanda under morgonen. Okej, det ställer ju till det lite. Men en av de första tankarna jag hade denna morgon, var att i år ska jag vara vän med vädret, och inte bekämpa det som om det vore min värsta fiende.
På grund av snöyran lät jag cykeln ligga omkullblåst på uppfarten, och tog bilen istället. DUMT!!! Att påminna familjen om vinterdäcksbyte för ungefär en vecka sen var tydligen inte tillräckligt för att få det genomfört. Så när jag (jätteförsiktigt!) ska svänga ut från gatan slirar jag som bara sjutton. Bilen kanar än hit och än dit.. Okej, tänker jag, det är alltid moddigt just där. Jag kör vidare och ser om det blir bättre. Det blir det inte. Väl framme vid Fyrislundsgatan är jag nära att åka in i bilen framför, eftersom jag inte kan bromsa. Men tack vare min försiktighet :) och låga hastighet, stannar bilen i tid. Men nu är jag ganska uppskakad. Och rädd. Go
de Fader var med mig nu. Hjälp mig ur detta, och se till att jag kommer fram till jobbet utan några missöden. Så blir det grönt. Kommer ingen vart. Hjulen spinner. Lägger i tvåan. Kommer iväg. Försöker svänga vänster, men är på väg mot bilarna rakt framför. Till sist landar jag i högerfilen, men iaf åt rätt håll. Ringer efter undsättning. Mamma kommer med fyrhjulsdrift och kör mig till jobbet.Så nu står hon där. Lilla Felicia, på Icas parkering, och fryser...Jag kommer och hämtar dig snart lilla vän.
Snön och jag började inte så bra. Vi som annars är så bra vänner och kommer överens, fick en dålig start. Men en liten dust sådär ibland kommer man ju över. Det är inte snön jag är besviken på, utan mig själv, och vad snöovädret tog fram hos mig.
Efter att ha lagt min situation i Guds händer, borde jag ju känna mig trygg. Och det gjorde jag. Till en början. Men efter ha slirat lite till, bestämde jag mig för att ringa efter hjälp. Jag tog alltså tillbaka det jag lagt i Guds händer, och litade mer på Volvo-konstruktionen med AWD än på Gud. Varför? Eller var det Guds lösning på problemet? Kanske var det Gud som talade om för mig att ringa, och inte mitt världsliga "sunda förnuft"? Jag bad Gud ta mig ur situationen, och ur situationen kom jag. Det var knappast en nära-döden-upplevelse, men jag kan inte hjälpa att fundera över min reaktion och mitt handlande. Kanske är det så att Gud i de flesta fall väljer att hjälpa oss genom oss själva. Att bara låta oss fatta rätt beslut. Det var kanske Guds sätt att rädda mig från något som skulle kunna hänt längre fram på vägen...
En sak är i alla fall säker, det är lättare sagt än gjort att lägga allt i Guds händer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar