Åmål tur och retur

Är det inte otroligt hur små saker kan få alldeles för stora proportioner? En trevlig nyårs-resa till Åmål för att hälsa på systrarna Tacacho och deras familj. Men att ta sig dit och hem och visade sig bli lite krångligt. Först krånglade SJs sida i två dagar när jag skulle köpa biljetter. När jag har kommit till sista steget, att bekräfta mitt köp, då vill den inte längre. Då blir man på så bra humör, när man har suttit och knappat in den oändligt långa raden siffror på kortet, fyllt i adress och telefonnr och allt annat. Efter några försök var jag nära att slänga min dator i golvet, så sen gav jag upp. Väntar till kvällen tänker jag. Inte så smart. När jag ett antal timmar senare ska göra ett nytt försök, är biljetterna slut! Än en gång riskerade min dator att få sig en törn. Ett litet tag senare fanns det dock lediga biljetter igen. Så jag köper glatt en tur och retur biljett. Fixat och klart tänkte jag. Men nä då, mer väntade. När jag läser igenom bekräftelsen, ser jag att jag på hemvägen hamnat på en "Djur tillåtet"-vagn. Toppen! Verkligen en rolig resa det kommer bli, sitta på ett fullsmockat tåg och snörvla bland massa hundar. Aja, får väl tugga i mig lite tabletter så kanske jag kan somna i alla fall. Lite senare pratar jag med Isa, som säger att de också vill åka hem på måndagen. Jag kollar biljetter. SLUT! Inte en enda. Då tänkte de åka bil istället, och erbjuder mig att åka med. Gripande djurvagn!! Jag ringer till SJ och låter så snäll jag bara kan, och det visar sig att eftersom det inte finns några andra platser för en stackars allergiker, så får jag pengarna tillbaka. Tack och lov djurvagn!

Och nu har jag ägnat ett långt inlägg åt detta problem. Är det inte helt vansinnigt? Jag insåg någonstans vid djurvagns-informationen att det är inte hållbart att irritera sig så mycket på ett en sån grej, att raden med siffror inte var så lång och att hundar kan vara söta ibland. Och började skratta åt mig själv, hur man kan bli så upptagen i en liten petitess och låta det förstöra ens humör i flera dagar. Aldrig mer! Skärpning. Sitta fem timmar med massa dreglande hundar springandes runt benen. Värre har man väl varit med om. Och värre saker väntar.

Att det ska vara så svårt att hålla fokus.

Heaven

Heaven.

Right around the corner.

I want to know what it´s like to be in heaven.

Looking back on my life,

having answers to my questions.

Cause we don´t belong here forever,

no we don´t belong here.

And we´ll be dancing, singing,

bringing our praises by lifting our voices to Jesus.

There´ll be no more crying, lying or dying when you and I are in heaven.

I want to know what it´s like to live forever.

Embraced by the light of knowing you better Lord.

Take me home.

I want to go home.

I want to be in heaven just singing and dancing

and praising and living forever.

Paul Wright

Snart jul...

Nu sitter jag här på jobbet och har inte så mycket att göra. Det är inte så många här, och jag har strax gjort de uppgifter jag blivit tilldelad att få klart innan julhelgen. Väldigt skönt att vara ledig imorgon faktiskt. Otroligt underbart skönt ska det bli med lite sömn. Ikväll ska jag ut till Morkarla där morfar och kusiner bor, och hämta årets julgran och önska dessa kära släktingar en god jul. Imorgon kommer farmor och farfar, och innan dess ska jag hinna både julhandla och städa. Det blir kanske inte av att sova nåt länge ändå... Men snart är det julafton. Denna underbara dag som mer än någon annan på året präglas av lugn och total ostress (om det nu är ett ord... :) )

Jag är såå trött i hela kroppen. Längtar till den här dagen går mot sitt slut och jag kan krypa ihop i soffan med Oboy och Christmas Carol av Charles Dickens. Ljuva ledighet...

Btw kan jag ju nämna att jag inte är helt nöjd med detta template, ser så dystert ut, så bli inte förvånade om det ser annorlunda ut här framöver...

Sanningen kan vara svår att se.
Vissa saker syns fast de inte finns. Som tomten till exempel. Medan andra saker finns fast de inte syns. Speciellt inte vid ett första ögonkast. Men mycket, till och med det mesta, syns om man bara tittar lite noggrannare. Undersöker saken lite närmare. Eller, om man har tur, kan man få syn på det som av en händelse.
Sanningen kan vara svår att se.
Men det betyder inte att den inte finns.

Tre tärnor, en pepparkaka, en tomte och en julgran

Hoppas det blev en överraskning! Vi försökte hålla det hemligt, men vi är inte så smidiga :)

Igår intog jag, Märta, Elisabeth och Ingun Isabels och Lindas lägenhet, för att planera och genomföra stans vackraste luciatåg. Vi hade en mysig kväll med mat, förberedelser och godis. Och imorse var vi uppe kl 05:00 och kl 06:00 (något försenade) var vi hemma hos mig och tågade in till min intet anande broder Robin. (Kommentar: Va, sov ni här!?).
Vidare ner till Dustan och Dane. Stackarna kan inte ha begripigt nånting, eftersom vi inte informerat dem om vår aningens annorlunda tradition. (Kommentar: Thank you. Happy Birthday!).


Nästa namn på listan var Jörgen. Som tur var sov han också fortfarande när vi kom. Han gömde sig dock under täcket. (Kommentar: Men, ska ni gå nu..?). Vi åkte vidare och hoppades på att Andreas port skulle vara öppen. Det var den. Men längre än så kom vi inte. Antingen var han väldigt morgonpigg och hade redan gett sig av, eller så var han för trött för att gå upp :)

Sedan bar det av till vår käre ungdomspastor Tobias. Han var snabbast fram till dörren. Efter någon minuts sång även där begav vi oss vidare till Maria. Som bänkade sig i soffan på första parkett. (Kommentar: Ni är så störda..). Sista anhalt: familjen Lennartsson. Vi klev rakt in i deras förberedelser för luciatåg. Lilla Esther stod i lucialinne, krona och rött band i midjan. Hon tittade alldeles förskräckt på oss. Vi sjöng lite, blev bjudna på knäck och så var vi på väg därifrån igen.

Mission completed.
Det var otroligt roligt och vi skrattade nästan konstant.

Bilderna är från Isas blogg .

Underbara människor!!

Ja, det är ni!! Jag vill ägna ett inlägg till alla fantastiska människor! Jag ser mig omkring där jag är, och inser att jag är omgiven av massa underbara människor. Jag kan inte sätta ord på det, men jag blir rörd intill gråten när jag ser vilka fantastiska saker människor gör för varandra. Jag önskar att jag kunde vara som er! Jag blir så glad ända djupt in i hjärtat när jag tänker på er.
Tack för att ni finns! Ni gör att det jag kan se hopp för denna värld.

Jag som få känner

Det går en tjej framför mig. Jag ser henne bara bakifrån. Hon verkar vara rätt så trevlig, för folk umgås med henne, och hon är sällan ensam. Människor passerar henne, ler och pratar. En del lär känna henne.
Men jag ser henne bara bakifrån. Får aldrig riktigt se henne som andra ser henne. Ibland vänder hon på huvudet. Men alltid bara en snabb titt på mig. Flyktigt.
Precis som alla andra.
Det är sällan någon ser mig. Tittar på mig. Och de få gångerna någon lyckas få en glimt av mig, är det bara för ett ögonblick, en liten del, en örsnibb eller en lilltå.
Några vet vem jag är, men inte många. De flesta ser bara hon som går framför mig. Hon som nästan alltid är glad. Hon som alltid är på väg någonstans och som verkar veta vad hon gör och inte har några bekymmer.

Jag funderar ofta över varför hon gör som hon gör. Det är inte alltid hon gör det jag vill att hon ska göra. Eftersom jag går i skuggan av henne, skulle jag så gärna vilja kunna kontrollera henne. Jag försöker så ofta tala om för henne vad hon ska göra, men hon vill sällan lyssna.
Ibland gör hon det.
Då mår jag bra.
Då är jag glad över att vandra med henne.