Blodsband

Igår var jag och mamma på teater. Vi var och såg Blodsband – eller hur jag lärde mig älska Johnny Cash, med bland andra Göran Engman. Den var riktigt bra. Och de sjöng riktigt bra. Och så var ju musiken otroligt bra också. För jag har insett att Johnny Cash ju är helt underbar. Men hur skulle jag ha vetat att jag tyckte det, när jag aldrig lyssnat på hans musik innan? Det var först när jag för några veckor sedan såg Walk the line som jag kom till denna insikt. Så tvingas man vara mainstreem. För det måste ju vara så att hans musik säljer mer igen efter filmen?

Nu måste jag i alla fall införskaffa mig någon samlingsskiva.

Eftersom min kära vän Märta fyller 18 år idag, var jag ju tvungen att se efter vad som mer har hänt den 1 mars, genom historien. Och det visar sig att skulle Johnny Cash och June Carter levt, skulle de idag ha firat 39-årig bröllopsdag.

Skönt att det snart är helg igen. En vecka går riktigt fort. Men som min pappa alltid säger; man ska inte längta hela tiden. Det finns alltid saker att längta efter och drömma om. Men medan man gör det försvinner tiden man har nu. Och jag har märkt att det faktiskt stämmer, alldeles för väl. Det är klart att jag t.ex. inte kunde sluta längta efter att ta körkort, men nu, när jag har haft det i över ett år, har jag glömt att uppskatta det. Och nu finns det nya saker att längta efter. Aldrig blir vi nöjda. Maslows behovstrappa. Nästan.

Ha en riktigt bra helg!