Du tar min hand och visar vägen

Får inte släppa fram tårarna. Får inte, får inte, får inte. Då är allt kört, då är det bara att ge upp. Måste fokusera. En sak i taget. Göra så gott jag kan. Avsluta det jag påbörjat. Ta mitt ansvar för det jag åtagit mig. Uppmaningarna ekar i huvudet, samtidigt som en del av mig bara skriker: ge upp! du klarar det aldrig! lägg ner alltihop, inte bara det här, utan allt! gör något annat istället, nåt bekvämare!

Bipolär? Nästan så. Om det inte var för att de positiva uppmaningarna kom någon annanstans ifrån än mig själv. Har sagt det förr, men vill konstatera det igen: livet är inte en dans på rosor. Det var såklart tänkt så från början, men nu är världen som den är. Även i det kristna livet ingår "vardagen". För det är inget annat än vardagsbekymmer och vardagsångest som infinner sig just nu. Jag är glad för att jag inte mår värre än så här. De låga dagarna kommer. Och de kommer komma igen. Det kristna livet är inte en genväg förbi dem, det är balansgång genom dem. Där finns en tröst och ett stöd. En garanti om att tillsammans tar vi oss igenom det. Jag vet att det här bara är tillfälligt. Inte bara för att jag jobbar mot en deadline, när den är slut är ångesten slut. Utan också för att oavsett hur lång tunneln är vet jag att det finns ett ljus att komma ut till i andra änden. Även om tunneln är så lång att det inte syns.

I fredags hjälpte jag till med att sälja biljetter till en konsert med Christer Sjögren och Sonja Aldén. Fick chansen att tjuvlyssna lite, och greps så av orden i refrängen på Sonjas välkända låt "För att du finns".

För att du finns

För att du kan

Du leder vågorna mot land

Du river murarna mot världen

För att du ser

För att du förstår

Nu lyser himlen där jag går

Du tar min hand och visar vägen

Så klockrena ord. Har hört dem så många gånger, men inte reflekterat över dem. Du tar min hand och visar vägen. Det får vara ledorden för den här veckan. Med min hand i din tar jag mig ur det här och vidare.