"Ja, vi är så beskaffade att Guds ljuvhet kan få oss att glömma Gud. Guds kärlek till oss tvingar honom att till synes dra sig tillbaka för att vår egenkärlek och stolthet inte längre ska ha något fäste. När egenkärleken inte får någon näring kan inte till sist inte annat än svälta ihjäl. Först när egenkärleken är död, och centrum flyttat från människan till Gud, kan han utan risk meddela sig." (Wilfrid Stinissen)
Vet inte om jag behöver förklara varför jag tycker att detta var värt att citera. På ett sätt är det ju självklart att det är så vi fungerar. Ändå är det så svårt att se och förstå ibland.
Livet i Guds närhet är helt underbart. Gud är inte snål, välsignar han så gör han det i överflöd. Men mitt i dessa välsignelser är det så oerhört lätt att glömma bort varifrån de kommer. Vi blir så upptagna av allt det vi fått att vi glömmer eller inte bemödar oss att reflektera över hur det skulle vara utan det. Och att vi har någon att tacka för det.
När vi sedan drabbas av en förlust eller något annat påfrestande tvingas vi till att inse att vi inte klarar oss utan Gud. Att allt det andra faktiskt är oväsentligt i jämförelse. När det egna jagets egoism och egocentrism sedan tynat bort, då kan Gud visa sin ljuvhet igen, utan risk för att vi inte ska känna igen honom och hans välsignelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar