Mitt i tentaskrivandet

Mitt i frågorna om grupprocesser, samarbete, konflikter hittar jag följande citat, av filosofen Kirkegaard, om ledarskap:

"Om det verkligen skall lyckas att leda en människa till ett bestämt mål, måste man först och främst se till att finna honom där han är, och börja där. Detta är hemligehet i allt hjälpande. Den som inte kan det, han lurar sig själv, när han anser sig kunna hjälpa en annan. För att verkligen kunna hjälpa en annan, måste jag förstå mer än han, men ändå först och främst det som han förstår. Om jag inte gör det, så hjälper min merförståelse honom alls inte. Vill jag likväl göra min merförståelse gällande, så är det för att jag är fåfäng och stolt, så att jag i grunden istället för att gagna honom, egentligen vill beundras av honom. Men all sann hjälp börjar med ödmjukhet. Hjälparen måste först ödmjuka sig under den han vill hjälpa och härvid förstå, vad den andra förstår. Ifall du inte kan börja således med en människa, att han kan finna sann lindring i att tala med dig om sitt lidande, så kan du heller inte hjälpa honom, han stänger sig för dig, han stänger sig inne i sitt innersta - hur mycket du än predikar!"

Låter det inte väldigt bekant? För mig gör det det, jag blir ju ledd av en sådan ledare just i detta nu! Av honom som ödmjukade sig totalt, förstår min situation helt och fullt, vet och förstår så mycket mer än jag gör, som jag kan "finna sann lindring i att tala med" och som leder mig mot ett bestämt och säkert mål: himlen.

Slutfilosoferat. In i tentadimman igen.