Höstförkyld

Åh vad det värker i mitt huvud! Åh vad det rinner i näsan, för att inte tala om hur ont jag har i halsen! Det är verkligen ingen mild höstfökylning jag åkt på. Dagen igår blev väldigt ineffektiv, men det kan ha lönat sig – idag är huvudet en aningens mer på g, och den upplevda slemproppen som kvävde hela min hjärnverksamhet har lossnat lite.
Men inte fullt, för jag sitter just nu i biblioteket i skolan och försöker läsa, men det går ju uppenbarligen inte helt friktionsfritt.
I helgen var jag hemma i Uppsala. Planerade lite bröllop, packade lådor och besökte kyrkan. Hann med en sväng på kulturnatten också. Ville gå in på Ecce Homo i domkyrkan för att ta mig en titt på denna omtalade utställning, men det var alldeles knökfullt, och om vi väntade en timme kanske vi skulle få komma in fick vi höra. Inte värt tänkte vi och gick vidare.
De sista lådorna är nu packade och uppradade i garaget och väntar på att bli hitkörda på lördag av mor och far. Ska bli så otrooligt kul men mest skönt att få min lägenhet. Den känns redan som min, och jag kan se mig själv sova, vakna, äta och leva i den. Och pricken över i:et är ju gångavståndet till skolan! Såå underbart. Hade ju aldrig varit möjligt hemma i Uppsala.

Precis lagom till min förkylning börjar kraven komma i de två kurser jag läser. Inlämningsuppgifter, grupparbeten och hundratals sidor att läsa. Bra kombo, verkligen. Hoppas innerligt på att jag blir bättre snart så att jag kan göra mitt bästa i alla uppgifter.

En nyligen gjord reflektion: det pratas om att hitta meningen med livet, varför vi är här och hur vi ska använda vår tid. Det svåraste tycker jag är att vi har så orättvisa förutsättningar. Jag kan ju sikta mot helt andra mål än väldigt många människor ens kan föreställa sig. (I alla fall om vi tänker i världsliga termer, sen vet jag ju att otroligt många människor kommer komma mycket närmare det jag faktiskt siktar mot, eftersom det de saknar i världsliga möjligheter tar de igen i sin tro – där har jag mycket att lära). Men återigen har en låttext fått upp mina ögon; i en låt jag lyssnade på häromdagen sjunger Anette Moreno om att ”du gav mig anledning att flyga, du gav mig anledning att skratta … du gav mig anledning att leva, du gav mig anledning att dö”. Det sista fick mig att tänka till. Översättningen blir inte helt klockren, meningen ”me diste una razon para morir” kan nog tolkas på flera sätt. Du gav mig anledning, orsak, skäl till att dö, men framförallt tror jag hon menar att döden nu blivit meningsfull. Jag har hittat en mening med att dö! Inte bara till att leva. Inte bara till varför jag ska vandra här på jorden, men det finns faktiskt en mening att finna i även denna eländiga del av våra liv. Döden är oundviklig, och det enda som vi alla med säkerhet vet kommer förr eller senare. Att mänskligheten inte lärt sig leva med detta faktum och ha det med i beräkning i våra vardagliga liv antar jag är för att vi inte är skapta för att dö. Det var inte Guds tanke och han har inte lagt in en ”funktion” i oss för att hantera detta. Men nu, nu finns det en mening med det! Gud är så häftig som tar massa eländiga saker och skapar något positivt från det. Eländet är kvar, men det finns någon djupare innebörd, något bortom det vi kan se och förstå. Jag vet att jag inte behöver frukta döden. Åtminstone inte min egen. Men ändå kan jag inte förlika mig med tanken på att behöva lämna jordelivet en dag. Jag vet inte hur, för jag är inte tänkt till det. Och detta är lika för alla, oavsett var och till vilken situation vi föds – det finns en mening att finna!

Nu måste jag verkligen ta tag i läsandet!

Ses!

Jag och Gud!

Ikväll har jag varit i Bankeryd på kalas :) Efter ungdomsmötet i Pingstkyrkan igår blev vi medbjudna, de två småsystrarna (hittills är det så vi definieras, Marias lillasyster och Julias lillasyster) så vi köpte världens dunderpresent och åkte dit. Det var såklart jättetrevligt, och Malin var duktig och förde konversationer med flera stycken, hör och häpna.

Efter att blivit avsläppt vid kyrkan satte jag på Camila på mp3n och trampade glatt hemåt. Jag är verkligen glad just nu, och framför allt fascinerad. Gud är så häftig! Har ju nämnt tidigare min teori om att Gud gillade ironin i att jag skulle flytta till just till Jönköping, och bara det faktum att jag nu bor här är ju ganska lustigt. Jag fick det aldrig skrivet i eld på väggen att Gud ville att jag skulle flytta hit, men eftersom han ännu inte stängt igen den dörren, tolkar jag det som att jag gjorde rätt i att följa hintarna som började omge mig. Och nu känns det bara så rätt. När jag under kvällen fått frågan var jag bor behöver jag inte längre bara svara: än så länge hos min syster, utan även få lägga till: men jag har en lägenhet på väster från och med oktober. Gud förser! Det är verkligen så otroligt att det finns en lägenhet tillgänglig för mig! Medan andra fortsätter att campa och sova i lagerlokaler, kommer jag flytta in i en etta med eget kök, toa och till och med dusch och 5 minuters gångväg från skolan. Det är helt galet att den tunga hopplöshetskänslan är som bortblåst och dagarna på madrass och i resväska faktiskt är räknade.

Så när jag cyklar hem i mörkret och lyssnar till texten: "Solo tú, solamente quiero seas tú, mi locura, mi tranquilidad y mi delirio, mi compás y mi camino" (Only you, I only want it to be you, my madness, my tranquility and my delirium, my compass and my way) är det verkligen det jag känner, och det är det som fyller mig med glädje. Jag tränade mig i att alltid tänka: "du och jag Gud, vi gör det här tillsammans och det är allt som betyder något" när jag var i Argentina, och den tanken har slagit rot i mig och spirar. För det är inte bara när det tar emot och jag ifrågasätter min tillvaro som Gud är allt - utan alltid, och genom allt.

Så nu när jag befinner mig här, älskar att plugga och ser fram emot att flytta in i min lägenhet och tycker att allt är lite småspännande, så gör jag det för Gud. Och alltså vill jag göra det helhjärtat!

Återigen ett kanske ganska rörigt inlägg, men det är mina tankar som de kommit till mig just i skrivande stund.

Imorgon är det förmiddagsmöte och någon sorts ny-i-stan-träff. Nice.

Mer om hur de senaste veckorna tett sig kommer kanske så småningom.

Hade!