Weekend schmeekend

Det värsta med tentavecka är inte själva pluggandet. Inte för mig. Det kan emellanåt till och med vara rätt skoj. Det är heller inte att allt annat i livet sätts på paus, röran som blir i lägenheten för att jag aldrig hinner diska eller plocka undan, och inte ens pressen och stressen över att hinna få in allt i skallen i tid. För mig är det absolut värsta att jag blir ett fullkomligt nervvrak av den psykiska påfrestningen. Att sitta stilla på en stol och koncentrera sig i över 12 timmar om dagen flera dagar i sträck får mig helt ur balans. Jag är fortfarande taggad på att fortsätta plugga hela helgen, och jag tror att det kommer att gå bra. Men snälla, säg inget elakt till mig för jag börjar gråta när som helst. Jag känner mig helt svag inombords, och minsta lilla motgång i det här läget skulle lätt få tårarna att hitta sin väg ut. Jag vet ju att det är så här, så jag kan lätt ta distans till det; jag vet att livet känns jobbigt bara i några dagar till, sen blir det bra igen. Men det vet inte tårarna, så de kan falla ändå. Haha, vad löjligt det låter. Men så funkar jag! Så, om du har något jobbigt att berätta för mig, vänta gärna till måndag kväll, eller tisdag morgon är nog bäst, då ska jag vara back on track!