tisdag 21 november 2006

Vad gör jag?

Ja, det goda som jag vill, gör jag inte, men det onda som jag
inte vill, det gör jag.
Paulus

Att det ska vara så svårt. Att man inte bara kan bestämma sig för att man ska göra en sak, och sedan hålla fast vid det. Att man låter impulserna styra. Jag är så trött på mig själv. Men jag tror inte att jag kan formulera riktigt hur.
Jag vill leva ett äkta och autentiskt liv, precis som Joyce Meyer pratade om söndags. Det är min längtan. Jag längtar efter det enkla och naturliga, att inte göra saker så onödigt komplicerade hela tiden. Efter det som Gud har tänkt för mig, och därför är det enda naturliga. Jag vill lägga mitt fokus på det som är väsentligt denna tid på jorden. Inte bara nu. Utan som livsstil.
Igår kväll insåg jag, för första gången på länge, att det faktiskt inte finns någonting på denna jord jag inte skulle ge upp för att fullfölja Guds plan för mitt liv. Länge har jag tänkt att det är så det är, men det har ändå alltid funnits ett men. Trots att jag aldrig erkänt det för mig själv. Den insikten var nog bland de bästa hittills i mitt liv.
Jag skulle knappast vilja påstå att jag har någon lång livserfarenhet, men så mycket har jag förstått: att pengar, sex och makt inte gör någon lycklig. Man behöver ju inte undersöka saken särskilt mycket för att se att så faktiskt är fallet. Aldrig har jag hört någon som har tillgång till dessa tre obegränsat, säga att han/hon är lycklig och inte skulle kunna önska sig något mer. Tror inte heller att det är möjligt att bli lycklig av dessa ting.
Gud, jag vill istället sträva efter ett liv i Din närhet. Där allt får bero på Dig. Och inte på mina impulser att ge efter för min mänskliga natur.

So don't be tempted by the shiny apple. Don't you eat of a bitter fruit. Hunger only for a taste of justice. Hunger only for a world of truth. Cause all that you have is your soul. Tracy Chapman

torsdag 16 november 2006

Sometimes when I'm all alone
I don't know if I can take another breath

Some say home is where the heart is
Tell me where my home is
Cause i'm scared to death
Falling from the rooftop
Crashing like a raindrop
Can you make my heart stop shaking like a leaf
Standing at the floodgate
Steady as an earthquake
Can you hear my heart break
Tearing at the seams

Some say home is where the heart is
My heart is in Your hands
You are all I need

onsdag 15 november 2006

Kom nära igen. Jag saknar dig. Så otroligt. Förlåt. Förlåt för att jag vänt dig ryggen. Inte pratat med dig på länge. Visst har vi träffats. Ganska ofta. Men häromdagen, när vi satt och pratade ganska länge. Då insåg jag hur mycket jag saknar det vi hade förut. Jag kommer tillbaka nu. Och jag vet att du är där. Du har väntat hela tiden. Hoppats. Aldrig slutat älskat mig. Lika besviken varje gång jag inte kommer. Varje gång jag måste gå tidigt. Jag längtar! Återigen vill jag lägga mitt hjärta i dina händer. I ditt hjärta.
Tack för dina öppna armar!

tisdag 14 november 2006

Uppmuntrande ord

Gud vet. Ser. Allt. Han vet allt om oss, allt vi tänker, allt vi bär på och allt vi känner. Och Han är där för oss. Han använder sig ofta av oss, av dig och mig, för att visa detta. Någon gång igår kväll bestämde sig en person för att skicka iväg ett sms. Därför att Gud visste att det var välbehövligt. Han ville visa att Han ser allt, och är med i allt.
Tänk, att en dag som denna kan få inledas med uppmuntrande ord på displayen på mobilen. En sån där dag då man inte kommer upp ur sängen, ingenting går som det ska och gråten trycker under ögonen. Tänk, att det var just denna morgon som jag, direkt efter att besvikelsen över att alarmet redan sjöng från mobilen kommit över mig, skulle få mötas av orden att man är omtyckt. Är inte Gud fantastisk...? Och självklart avsändaren också.

måndag 13 november 2006

Cause on a night like tonight
You bring me to life
And remind me there’s another side of day
Where I will see all that You are
More than a sky full of stars
And the worries of this world will fall away
On the other side of day
Full rulle hela helgen. Nu är det vardag igen och tid för lite vila. Snart drar övningarna till julmusikalen igång, och då finns det risk för att det inte är hemmåt jag åker när arbetsdagen är slut. Men åtminsotne denna vecka.

Roligt hade jag i alla fall i helgen. Lördagen bjöd på lite av varje. Slappa på förmiddagen, städa, träffa en påkörd kille, Mötet och slutligen fest hos Lindas kompis Gustav. Det var trevligt.
Riktigt skönt att få gå till gudstjänsten i söndags utan att vara involverad på något sätt. Efter det åt vi Fars-dag-middag. Sen hade man ju kunna känt att det vore skönt att bara vara hemma. Men så blev det inte. Och bra var ju det. Till Håkan och de andra. Lekte lekar och spelade spel. Skoj. Sen fick Linda ett otroligt sug efter en film, så vi tjejer gick och köpte chirre och softade i Jörgens soffa.

Sen, till sist, var det dags för sängen. Tyvärr hann jag inte njuta av min sköna kudde eftersom klockan helt plötsligt var 6:00 och mössen började sjunga i mobilen. Dags att gå upp och möta en ny dag!

lördag 11 november 2006

Vilken fredag...!

Oj oj oj. Det blir sällan som man tänkt sig. Grundtanken: kladdkaka med Linda och hennes kompis Andreas. Vad som hände: Bullar hos Andreas med Linda, Maria och Tina. Planer att åka till Löten. Kalle och Emma hänger på. Vi tjejer tar bilen. Smidigt tänkte vi. Men nää då. Krock sa det. Mitt på E4-an. Krossad lykta och en rejäl buckla. Bara på bilen tack och lov. Byter info med killen i bilen med repor på kofångaren. Vidare till Löten. Inga platser till mig och Linda. Får stå längst bak. Eftersom vi båda har koncentrationssvårigheter gick vi ut efter ett tag. Tänkte att vi väntar den sista halvtimmen utanför. Trodde vi ja. Efter två och en halv timme kom de ut. Vid det laget var vi måttligt trötta på det mesta. Och hungriga. Till pizzerian utanför. Stängd. Till den andra pizzerian. Stängd. McDonalds. Alltid lika pålitliga tänkte vi. Kvällens nästa besvikelse. Fem lata killar står och hänger bakom disken. De anlitade Emma som extrahjälp. Och hade nästan ihjäl henne med ketchup. Sen skulle folk av på lite olika ställen. Jag, Linda och Tina drar till sist till Jörgen. Där sitter vi ett litet tag, sen var det sömn som var målet. Så då bar det av hemmåt.

Inte vad jag hade väntat mig. Men allt är var inte till det sämre. Absolut inte. Men krocken var... :)

tisdag 7 november 2006

Spanskalektioner

Efter att ha läst spanska i pinsamt många år utan att förstå särskilt mycket, har jag nu bestämt mig för att en gång för alla ta tag i saken och lära mig själv! Jag har varit på biblioteket och lånat Zorro av Isabel Allende, och har utrustat mig med spansk-svensk ordbok. Nu är det bara tålamod som krävs.

Efter en dags hårt slit på jobbet träffade jag min allra äldsta kompis (alltså inte i ålder..:) ), Helene och tog en sväng på stan. På vägen hem hoppade kedjan av cykeln, så nu måste jag fixa det också.

Snart dags för House...

måndag 6 november 2006

Utvilad efter helgen?

Nej, att komma tillbaka till vardagen måndagmorgon utvilad, var länge sen jag gjorde. Men med det inte sagt att det inte varit en bra helg. Den har absolut haft sina höjdpunkter. Till exempel Mötet i lördags. Det var tyvärr inte var så många där, men det gjorde istället att det blev en nära och mysig gudstjänst. Med en otroligt bra predikan av Tobias Artursson. Och kvällen fortsatte i samma anda uppe i cafét. Jättekul med frågesport, och oundvikligen hittade kära Linda så klart ett sätt att skaffa sig några gratispoäng :P.
Söndagsskolan var väl varken min eller Lindas höjdpunkt...? Men vi får hoppas att barnen kunde ta in åtminstone delar av det vi sa, trots deras stök och vår ovana. Efter söndagsskolan hade vi dock väldigt trevligt med tre av tjejerna, som vi satt och pratade, spelade spel med och som dessutom lärde oss tigrinja. Ane sheme Malin. Kemei aleschi? Tzobo!
Detta åtföljdes av pizza på Rififi med gänget, promenad med Ingrid och mamma och Monopol med kusen för att sedan ansluta till samma gäng igen. Hos Andreas spelades det spel för fullt när jag dök upp, men efter ett tag började folk droppa iväg, och till sist satt bara jag, Frida, Linda och Andreas såklart, kvar. Så började ett samtal, som inleddes med frågan om någon hade något span. Ett samtal som mynnade ut i många nya funderingar och insikter. Om kärlek och att älska. Vet inte riktigt vad vi kom fram till, men vi höll nog alla med om att äkta kärlek är både den offrande kärleken och den längtande, tillsammans.
Efter denna underbara stund, skulle jag släppa av Linda med alla hennes grejer, och stannade en stund där och softade med henne och Isa.

Tack alla medverkande för en bra helg!

Att älska...?

Ord kan inte ens komma i närheten av att beskriva hur jag känner. Tack underbara vänner för en fantastisk kväll med en helt otrolig diskussion. Att få sitta där med er och prata om kärlek och vad att älska innebär. Jag kan helt enkelt inte sätta ord på det. Jag har fått massa nya insikter, och det vill jag tacka er för. Det och att jag fått lära känna er ännu lite bättre. Det jag skriver låter så tamt, men mitt hjärta är så glatt. Men inte sprudlande och bubblande, utan lugnt och fridfullt. Jag önskar jag kunde hålla kvar denna känsla av insikt.
Tack än en gång till er, ni är helt fantastiska!

lördag 4 november 2006

Promenad i snöfallet


En härlig vinterpromenad på nya E4an. Snön landade mjukt i ansiktet och två körfält helt för mig själv. Trots blöta strumpor och kalla ben var det helt klartnjutbart!
Självklart har molnen delat på sig och börjat släppa fram lite ljus, nu när jag sitter inne vid datorn...Men, snart är det dax att ge sig ut igen.




torsdag 2 november 2006

Nu är snön och jag bästisar igen! Efter ett ungdomsmöte med underbar lovsång på LO, vandrade jag hem. Eftersom det ännu inte var plogat vadar jag genom en halvmeter snö och tar vägen över fotbollsplanerna. Klockan är halv elva och jag ser inte en människa. Det börjar bubbla i mig av glädje. Så jag springer genom min vita och otrampade kompis. Tittar upp på den svarta himlen. Och är glad. Snön är här. Den kommer försvinna snart igen. Men nu är den här. Vad jag har saknat dig. Och vad vacker du var imorse. När jag klev utanför dörren kl 8 för att åka till jobbet, så låg du där. Alldeles gnistrande i solen. Du är som finast nu.

Tack Gud för att du gjort naturen så vacker!

onsdag 1 november 2006

Tillit i snöstormen

Åh va trött jag var när jag vaknade i morse. Ville verkligen inte gå upp ur sängen. Men så viskar en fågel i mitt öra att världen är vit.
Vad underbart!! Tycker jag. Vilket kaos tycker mamma, som har pratat med sin syster som är på väg till stan, och skulle varit här och inte fast i Sundsvall, om det inte varit för snön. Dessutom skulle pappa hämtas på Arlanda under morgonen. Okej, det ställer ju till det lite. Men en av de första tankarna jag hade denna morgon, var att i år ska jag vara vän med vädret, och inte bekämpa det som om det vore min värsta fiende.
På grund av snöyran lät jag cykeln ligga omkullblåst på uppfarten, och tog bilen istället. DUMT!!! Att påminna familjen om vinterdäcksbyte för ungefär en vecka sen var tydligen inte tillräckligt för att få det genomfört. Så när jag (jätteförsiktigt!) ska svänga ut från gatan slirar jag som bara sjutton. Bilen kanar än hit och än dit.. Okej, tänker jag, det är alltid moddigt just där. Jag kör vidare och ser om det blir bättre. Det blir det inte. Väl framme vid Fyrislundsgatan är jag nära att åka in i bilen framför, eftersom jag inte kan bromsa. Men tack vare min försiktighet :) och låga hastighet, stannar bilen i tid. Men nu är jag ganska uppskakad. Och rädd. Go
de Fader var med mig nu. Hjälp mig ur detta, och se till att jag kommer fram till jobbet utan några missöden. Så blir det grönt. Kommer ingen vart. Hjulen spinner. Lägger i tvåan. Kommer iväg. Försöker svänga vänster, men är på väg mot bilarna rakt framför. Till sist landar jag i högerfilen, men iaf åt rätt håll. Ringer efter undsättning. Mamma kommer med fyrhjulsdrift och kör mig till jobbet.
Så nu står hon där. Lilla Felicia, på Icas parkering, och fryser...Jag kommer och hämtar dig snart lilla vän.
Snön och jag började inte så bra. Vi som annars är så bra vänner och kommer överens, fick en dålig start. Men en liten dust sådär ibland kommer man ju över. Det är inte snön jag är besviken på, utan mig själv, och vad snöovädret tog fram hos mig.
Efter att ha lagt min situation i Guds händer, borde jag ju känna mig trygg. Och det gjorde jag. Till en början. Men efter ha slirat lite till, bestämde jag mig för att ringa efter hjälp. Jag tog alltså tillbaka det jag lagt i Guds händer, och litade mer på Volvo-konstruktionen med AWD än på Gud. Varför? Eller var det Guds lösning på problemet? Kanske var det Gud som talade om för mig att ringa, och inte mitt världsliga "sunda förnuft"? Jag bad Gud ta mig ur situationen, och ur situationen kom jag. Det var knappast en nära-döden-upplevelse, men jag kan inte hjälpa att fundera över min reaktion och mitt handlande. Kanske är det så att Gud i de flesta fall väljer att hjälpa oss genom oss själva. Att bara låta oss fatta rätt beslut. Det var kanske Guds sätt att rädda mig från något som skulle kunna hänt längre fram på vägen...

En sak är i alla fall säker, det är lättare sagt än gjort att lägga allt i Guds händer...