Uppåt, ett steg i taget

Ett spadtag här, ett spadtag där. Inte särskilt mycket åt gången. Och till en början inte särskilt ofta.

Men efter några månader av dagliga små spadtag har gropen blivit ganska djup.

Det är jag som har grävt och det är jag som står i gropen.

Jag ensam är ansvarig för det, och hur gärna jag än vill skylla det på någon annan kan jag inte det. Det är bara jag som grävt.

När jag insåg att jag stod i en grop, började jag fundera över vem eller vilka som grävt bort jorden under mig. Men måste erkänna för mig själv att det bara är jag.

Vad som fick mig att greppa spaden kan jag fortsätta att analysera ett tag, men jag tror inte att jag rikigt kommer komma underfund med det.

Med min färska insikt har jag i alla fall bestämt mig för att ta mig upp igen. Upp ur gropen av dåligt självförtroende och självförakt, och börja ta del av det berg av styrka och kraft som finns till förfogande.

Ta efter Josef helt enkelt.

Så nu ska jag klättra mot nya höjder. Ett steg i taget.