Efter tolv år i grundskola och gymnasium är det ju inte konstigt om man fått nog. De hade jag. Hela sista året gick jag och funderade ut alternativa lösningar till att behöva spendera ytterligare fyra år i skolbänken. Men min fantasi är inte så stor, och alla mina lösningar byggde på andra människor. Och scenarierna var inte ens särskilt troliga. Jag visste ju egentligen att jag några år senare skulle vara på väg att bli civilekonom. Det var ju så det var. Men jag tänkte absolut inte plugga på en gång. Så när jag hittade jobbet som assistent till en ekonomichef sökte jag det direkt. Och där har jag nu suttit i nästan ett år.
När det i mitten av april var dags att söka till höstens eventuella studier, fick jag ångest. Eller, den hade egentligen börjat långt tidigare, men det var då den nådde sin kulmen. Jag insåg ganska snart efter jag börjat på mitt nya jobb i september, även om jag inte ville erkänna det då, att det inte var för mig. Inte ett helt arbetsliv. Inte 8 - 17. Inte instängd på ett kontor. Inte med siffror som närmsta kollega.
Men å andra sidan är det ju det jag är bra på. Det är det ekonomiska sättet att tänka jag lärt mig. Det är som ekonom jag föreställt mig själv i framtiden, i flera år. Och inte bara det, det är så alla andra föreställt sig mig.
Men vad är det jag egentligen vill göra då? Egentligen, egentligen? Jobba med barn. Det är ju det jag vill göra. Jag vill bli lärare!! Eller...?
Så gick mina tankar, och in i det sista, till några minuter i tolv den 15:e april, slogs tankarna mot varandra. Och de slutade inte där heller, trots att jag till slut skickat in min ansökan om att bli antagen till lärarprogrammet vid Uppsala Universitet. Var det det här jag ville? Vad hände med drömmen om att driva ett eget företag? Förhoppningen om att en dag förstå mig på börsen, aktier och inflation? Längtan efter den automatiska respekten som sitter i en kostymdräkt?
Jaa, drömmen om eget-företagande är ju faktiskt inte förbrukad. Förståelsen för den internationella ekonomins alla samband kommer kanske alltid att vara höljd i dimma för min del, men den kan jag faktiskt leva utan. Att bli sedd på med respekt, bara pga det jag har på mig, tycker jag ju egentligen inte ens är attraktivt. När jag tänker efter. För att inte tala om hur obekväm jag känner mig i liknande kläder. Och dessa futtiga argument i jämförelse med övertygelsen som så småningom krupit sig över mig om att det är lärarprogrammet jag ska gå.
Så imorgon är min första dag på ILU, Uppsala Universitet. Det ska bli spännande och jag är laddad! Jag är övertygad om att det är det rätta för mig. Herren öppnar inte bara dörrar för oss att gå igenom, han stänger även de han inte vill att vi ska vandra igenom.
Vad framtiden håller vet bara Han. Kanske lämnar jag landet i vår. Kanske inte. Kanske är jag utbildad lärare om tre och ett halvt år. Eller så är jag det inte. Det återstår att se. Det är det som är det fantastiska att vandra med Gud, man vet aldrig var man hamnar, men man kan vara fullständigt trygg ändå.
Några tankar från en trött, blivande student.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar