I skolan

Just nu sitter jag i skolan och ska försöka få lite pluggande gjort. Kom hit ganska sent, men jag är nöjd över att tagit mig hit överhuvudtaget, på en söndag och allt :) Jag har annars bestämt mig för att söndagar den här terminen ska vara pluggfria dagar. Tror att det finns en väldigt bra tanke med att vila var sjunde dag. Så resterande söndagar ska jag vara ledig, och inte ens tänka på plugg. Det betyder att jag heller inte får jobba på söndagar, om jag inte tar ledigt en annan dag istället. Å ena sidan känns det väldigt ineffektivt, vara ledig varje söndag när man kan få så mycket gjort istället? Men jag tänker att om jag planerar min tid utifrån att jag inte har söndagen, och alltså gör mer i veckorna, och verkligen vilar på söndagen så kommer jag bli mycket mer effektiv.

Så från och med kommande vecka blir det förhoppningsvis inget mer pluggande på söndagar =)

I eftermiddag blir det söndagsmöte i Pingst, älskar att det börjar klockan 16!

Hörs!

Sjuk

Idag mår jag inte bra alls. Massor ont i halsen och öm i hela kroppen. Måste få saker gjorde ändå. Måste måste.

I'm getting there

Lite distans är allt som behövs. Kanske inte alltid, men åtminstone till sådana där katastrofer som egentligen inte är hela världen. När jag fått ett par dagar och några tillfällen att reflektera själv, några stunder av övertygelse, så kommer också insikten om proportionerna.

Jag har under hösten som passerat funderat mycket över anledningen till att man gör saker, att jag gör saker. Ibland känns det som att jag kan slappna av för mycket och inte bry mig och tänka att det är okej, för jag har inte samma ambitioner som många i min närhet. Jag vill inte samma sak med mitt liv, jag har en annan mening. Men det är ju faktiskt helt messed up att tänka så, jag lever ju, till skillnad från kanske många, inte för min egen skull. Jag har ju valt att ge bort mitt liv Gud, och för att göra den gåvan värd så mycket som möjligt (för jag vill ju ge det mesta jag bara kan), så vill jag ju göra det bästa jag kan av det. Och det är klart att "bästa" ju kan skilja sig mellan olika människor, men min poäng är att jag vill göra saker helhjärtat, jag vill ge mitt allt i det jag gör, eftersom det inte är för min skull jag gör det, utan för Gud. Men när jag blir helt förkrossad över att jag inte får som jag vill, när jag gjort mitt bästa och verkligen försökt och hoppats, då är det ju ganska uppenbart att det är för min skull. För Gud har ju kanske en annan tanke som är mycket bättre (att göra mig ödmjuk till exempel :P). Så. När jag lagt ifrån mig mitt ego och min stolthet så inser jag att det enda jag kan göra är att hitta balansen igen och försöka lära mig nåt av det. Och möjligtvis försöka vara en förebild i att inte bli helt uppslukad av det världsliga :)

If it's not meant to be, it's not meant to be

Usch vad det är jobbigt när man inte får som man vill. Planerna kastas omkull och det känns som att man har ett stort "misslyckad" i pannan. Jag betedde mig lite panikartat innan informationen verkligen hade landat; jag har misslyckats. Men med lite uppmuntran och lite positiv feedback kändes det lite bättre. Inte helt bra fortfarande, men frasen "if it's not meant to be, it's not meant to be" från en klasskompis lyste upp min situation från ett annat håll; livet är fullt av möjligheter och det är upp till oss att fånga dem eller låta de passera, allt utifrån våra egna preferenser. Men ibland går det faktiskt inte ändå, det "enda" man kan göra är sitt bästa, och när det inte räcker till så är det bara så. Jag är övertygad om att det kommer att komma massa andra möjligheter och att det här misslyckandet inte är avgörande för min framtid eller mitt liv, och jag tror att det blir precis så avgörande som jag låter det vara. Nu lämnar jag det här bakom mig, och blickar framåt och ser fram emot andra möjligheter som kommer möta mig! Och om de inte gör det ska jag leta upp dem själv :)

Tänk om jag hade ett senapskorn

Jag mötte en man en gång. Han hade lämnat sitt hemland i ung ålder för att leva bland fattiga och dela med sig av allt det goda han har. Han berättade för mig hur han en gång för många år sen stod med sin förstfödde och då ungefär ett år gamla son i famnen, och hur pojken skrek av hunger. Jag inbillar mig att jag kan se smärtan i mannens ögon när han ser sin hungriga, ledsna son med vetskapen att kylskåpet är tomt. Han har ingen mat att ge sin son. Han har inga pengar att köpa mat till sin son för. Mannen hade gett bort allt han ägde till fattiga, tills han var lika fattig själv. Många skulle nog kalla det för ganska dumt. Ogenomtänkt. Men mannen berättar att det fanns mycket tanke bakom situationen han försatt sig i. Han har en tro på en Gud som hjälper och bistår i alla situationer, och han hade fram tills dess varit övertygad om detta. Han valde att ge allt han hade för sin Gud. Men när hans sons förtvivlade hunger stack som en kniv i hjärtat kom tvivlet. Tvivlet på om han verkligen valt rätt väg. Mannen beslöt sig emellertid för att ge sin Gud en sista chans, om Han mättade pojken skulle mannen stå kvar i sin Gudstjänst, men annars skulle han dagen efter gå och ta jobb som chaufför.

Jag tror på samma Gud som den här mannen. Men tyvärr är min tro inte lika överlåtande. Inte lika stor. Det krävdes ett livshot mot hans son för att han skulle tvivla. Jag skulle nog tyvärr givit upp mycket tidigare. Hur kommer det sig att vi som ber till samma Gud inte har samma övertygelse om vad Han kan göra? Jag är helt övertygad om att Han kan göra vad som helst, jag kan bara inte tro att Han vill göra nåt i mitt sorgliga lilla liv. Varför?

Om ni undrar så fick pojken mat, och mannen tog inte jobbet som chaufför. För när man verkligen sätter sin tilltro till Gud så förser han. Mer än gärna. Och generöst.