Om Herren dröjer och jag får leva...

Efter tolv år i grundskola och gymnasium är det ju inte konstigt om man fått nog. De hade jag. Hela sista året gick jag och funderade ut alternativa lösningar till att behöva spendera ytterligare fyra år i skolbänken. Men min fantasi är inte så stor, och alla mina lösningar byggde på andra människor. Och scenarierna var inte ens särskilt troliga. Jag visste ju egentligen att jag några år senare skulle vara på väg att bli civilekonom. Det var ju så det var. Men jag tänkte absolut inte plugga på en gång. Så när jag hittade jobbet som assistent till en ekonomichef sökte jag det direkt. Och där har jag nu suttit i nästan ett år.

När det i mitten av april var dags att söka till höstens eventuella studier, fick jag ångest. Eller, den hade egentligen börjat långt tidigare, men det var då den nådde sin kulmen. Jag insåg ganska snart efter jag börjat på mitt nya jobb i september, även om jag inte ville erkänna det då, att det inte var för mig. Inte ett helt arbetsliv. Inte 8 - 17. Inte instängd på ett kontor. Inte med siffror som närmsta kollega.

Men å andra sidan är det ju det jag är bra på. Det är det ekonomiska sättet att tänka jag lärt mig. Det är som ekonom jag föreställt mig själv i framtiden, i flera år. Och inte bara det, det är så alla andra föreställt sig mig.

Men vad är det jag egentligen vill göra då? Egentligen, egentligen? Jobba med barn. Det är ju det jag vill göra. Jag vill bli lärare!! Eller...?

Så gick mina tankar, och in i det sista, till några minuter i tolv den 15:e april, slogs tankarna mot varandra. Och de slutade inte där heller, trots att jag till slut skickat in min ansökan om att bli antagen till lärarprogrammet vid Uppsala Universitet. Var det det här jag ville? Vad hände med drömmen om att driva ett eget företag? Förhoppningen om att en dag förstå mig på börsen, aktier och inflation? Längtan efter den automatiska respekten som sitter i en kostymdräkt?

Jaa, drömmen om eget-företagande är ju faktiskt inte förbrukad. Förståelsen för den internationella ekonomins alla samband kommer kanske alltid att vara höljd i dimma för min del, men den kan jag faktiskt leva utan. Att bli sedd på med respekt, bara pga det jag har på mig, tycker jag ju egentligen inte ens är attraktivt. När jag tänker efter. För att inte tala om hur obekväm jag känner mig i liknande kläder. Och dessa futtiga argument i jämförelse med övertygelsen som så småningom krupit sig över mig om att det är lärarprogrammet jag ska gå.

Så imorgon är min första dag på ILU, Uppsala Universitet. Det ska bli spännande och jag är laddad! Jag är övertygad om att det är det rätta för mig. Herren öppnar inte bara dörrar för oss att gå igenom, han stänger även de han inte vill att vi ska vandra igenom.

Vad framtiden håller vet bara Han. Kanske lämnar jag landet i vår. Kanske inte. Kanske är jag utbildad lärare om tre och ett halvt år. Eller så är jag det inte. Det återstår att se. Det är det som är det fantastiska att vandra med Gud, man vet aldrig var man hamnar, men man kan vara fullständigt trygg ändå.

Några tankar från en trött, blivande student.

Eftermiddagsfunderingar

Satte mig på sängen och kände en enorm lust att lägga mig ner, vilket förmodligen skulle innebära en stunds slummer. Eller ska jag ta och läsa lite i Bibeln? Fast just det, den ligger ju där nere. Åh, vad jobbigt. Jag kan ta det senare.
Men, det var ju inte så det skulle vara. Det där med vilja och känsla. Att göra det jag vet är rätt och bra, istället för det jag känner för, som kan vara lite sisådär och oftast det mest bekväma.

Tar mig i kragen, går nerför trappan, hämtar Bibeln och tar ett mannakorn. Romarbrevet, kapitel 5, vers 6. "Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne." Jaha, och vad betyder det då? Jag funderade ett tag, men kunde inte komma på någon annan innebörd än det som meningen faktiskt konstaterar. Det var ju så, att Jesus dog i vårt ställe, medan vi fortfarande var svaga och det var i precis den tid Gud ville. Okej, men betyder det att vi inte är svaga längre? Det är vi ju faktiskt inte. Vi har ju del i Guds styrka. Han bistår oss ju med allt. Och varför har vi del i Guds styrka? Därför att vi står i nära relation till Honom. Vilket är möjligt eftersom Han skickade sin son som dog för oss.

När jag sedan läser sammanhanget, förstår jag vad Paulus menar. I alla fall vill jag tro att jag gör det. Han konstaterar i nästa vers att det är knappt att någon vill gå i döden för en god människa. Men Jesus dog för oss, vi som är ogudaktiga och syndiga. Det visar hur enorm Guds kärlek är till oss. När nu detta är gjort - Jesu död och uppståndelse, står vi rättfärdiga genom tro. Endast tro behövs för att stå rätt ställd inför Gud. Vi är frälsta, räddade, säkra. Och "om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade". Om vi som fiender blir hjälpta av Jesu död, hur mycket ska då inte vi som nu är rättfärdiga bli hjälpta av Jesu liv.

I Jesu namn finns kraft, därför att det är liv i det.

Liv som vi får ta del av.

Amen

Sommarnatt

Onsdagskvällen bjöd på lite av varje, kan man ju säga. Efter att ha planerat en del inför höstens söndagsskola, gick jag bort till Jossans nya lägenhet i Luthagen. Där befann sig även Isa och Linda. Vi satt där en stund och funderade vad vi skulle fylla kvällen med. Efter mycket om och men beslutas att träffa Erika på våra vänners nyöppnade restautang Mesob. Ingen av oss var särskligt hungrig, så vi nöjde oss med banana split :) Riktigt mumsigt, och riktigt mysigt. Måste verkligen ta mig dit och prova maten någon gång, för mysigare restaurang får man leta länge efter.

Efter det började vi vandra mot stan, i hopp om att stöta på en viss Vanheden i fullt sjå med nollning. Det gjorde vi inte. Vi fastnade redan vid Eddaspången. Linda och jag tyckte att det såg otroooligt lockande ut att klättra upp på den, så det gjorde vi (50-lappen är vår!). Vi kände oss som riktiga ligister när vi klättrade.

Efter detta lilla äventyr fortsatte vi mot staden. Innan vi letade vidare vill Erika kolla sin mail. Så vi bagav oss till kyrkan. Och där blev vi fast. För resten av kvällen. Isa och Jossan avvek så småningom, och jag vet inte hur många timmar jag, Linda och Erika satt kvar och pratade. Det var ett av de bästa samtalen jag deltagit i på länge. Inte bara för att det mesta vi pratade om var det mest väsentliga i livet, utan främst för att det kändes som att vi kom någon vart. Samtalet förde oss någonstans.

In på småtimmarna blev vi så hungriga så vi avslutade kvällen med en hammis på donken. 12 grader var det när jag äntligen cyklade hemmåt. Burr.

Årets sista dopp?

Igår åkte jag, Linda, Maria S och Herr och Fru Karlman till Lyssnaängen för att bada. När vi satt i bilen på väg dit blev vi lite tveksamma till hur trevligt det egentligen skulle vara; det såg inte så varmt ut. Men det var otroooligt skönt! Trots att det inte var jättevarmt i luften och trots att vattnet var alldeles grönt av alger, så var det hur mysigt som helst. Jag älskar verkligen att bada i våra svenska insjöar! Det är så vackert! Så om det här nu var det sista doppet i år, så är det okej, det var ett underbart sista dopp.

Att bara vara...

...kan vara så otroligt skönt. Att inte vara stressad, inte ha bråttom någonstans och inga krav på prestation. Det är semester. Än är det två veckor kvar innan skolan drar igång, och eftersom det inte blir någon tripp till Jönköping, har jag massa bara-vara-tid :)

Denna tid har hittills använts till att sova och träffa vänner. Det senare har det blivit mycket av, och det gillar vi. Och mer blir det.

Men jag ska också ta tag i saker som behöver lite förberedelser innan terminstart. För det är så mycket mer än bara skolan som börjar i och med den. Allt drar igång igen. Från zero aktivitet till full fart. Och som alltid efter en lång (men aldrig tillräckligt lång) sommar så är jag laddad! Det ska bli kul med allt nytt och allt "gammalt". Och jag ska bli bättre på att hålla humöret och energin uppe, det blir så mycket roligare då. För att inte säga lättare.

Nej, nu ska jag ta tag i det gångna årets foton och sätta in dem i albumet, för att sedan skicka iväg sommarens bilder till framkallning. Äntligen finns tid för sådant. Ah, underbara ledighet.

Shantou

Oj då, var ska jag börja nu då...? Nu har det gått drygt en vecka sen jag kom hem från Kina. Jag åkte direkt morgonen efter på läger ute på Barnens ö utanför Norrtälje, och sen dess har jag bara slappat.
Men här följer i alla fall en liten summering av den sista delen av min resa:

På kvällen den 28:e, kvällen innan Courtney lämnade oss, tog vi en sväng till Temple Street. Detta är en av Hongkongs mest kända shoppinggator, och är en nattmarknad. Vi hade dock byggt upp förväntningarna för mycket, för vi blev ganska besvikna. Det var precis som alla andra marknader, och vi hade redan köpt alldeles för mycket, så det blev inte så mycket shoppat där.

Sen bar det iväg på camp! Ungefär 250 barn + ledare var vi som åkte till YMCA-gården ute i New Territorries. En jättestor gård precis vid havet, där flera läger pågick samtidigt. Vi lekte lekar och hade roligt hela dagarna. Och barnen hade nog tio gånger så roligt. Att få åka iväg hemifrån i några dagar och bara leka hela tiden (nästan) var helt otroligt för dem. Hemma finns alltid krav och förväntningar och all tid som finns över ska gå till studier. Så trots att dessa barn många gånger verkar vara smartare och ha mer kunskaper än jämnåriga i Sverige, har de nog halkat efter lite i det sociala. Jag skulle aldrig få 12-åringar här hemma att leka pepparkaksgubbar, och skulle jag det, skulle de absolut inte tycka att det var roligt. Men de här barnen lekte sådana lekar på den fria tiden de hade. Det i sig är ju inget negativt, de hade ju hur skoj som helst! Men det visar ju hur mycket lek-tid de gått miste om. De flesta barn i Hongkong börjar skolan när de är tre år gamla, och från den dagen blir det alltid pressade att prestera så bra det bara går.

Summan av lägret: Superskoj!

Så på tisdagen bar det av vidare; mot Shantou, Kina. Efter ca fem timmar på bussen var vi framme vid Harbour View Hotel i Shantou. Låter fräschare än det var. Men det var ett helt okej hotell med alla nödvändiga faciliteter. Välbehövligt, med tanke på standarden ute i byn vi besökte.

Denna sista etapp av resan var naturligtvis jättespännande, och förmodligen den mest lärorika. Men också den mest påfrestande. Både fysiskt och psykiskt. Fysiskt på grund av värmen, bristen på AC och maten som man inte ville äta (man såg rakt in i köket, det var ingen vacker syn). Men det svåraste var att komma så nära dessa barn under så kort tid, sätta sig in i deras livssituation och frustrationen över att veta att de är så gott som fast i byn de bor i. Och när de kommer och ber om mailadress och de vill ha kontakt, men man inte får lämna ut sådana uppgifter (om jag trots detta skulle lämna ut min mailadress, skulle alla mail jag skickar läsas, kopplas ihop med mitt passnr och läggas under bevakning, inte så lockande heller...). Ovanpå detta har vi ju såklart fattigdomen. Inte extrem, men ändå närvarande. Ta pojken på bilden nedan tex, när jag såg honom första gången tänkte jag att han var sex år gammal eller något sådant, men det visade sig att han var elva! Elva år och så liten. Då måste man ju gått miste om en del viktiga näringsämnen.

Så summan av Kina-etappen: Jättespännande, men otroligt frustrerande!

Efter några dagar satte vi oss på bussen tillbaka till Hongkong och var till sist på väg hemåt. Då kändes det verkligen dags. Spännande resa, på så många sätt, men; borta bra, hemma bäst :)

Äntligen hemma!

Återkommer snart med berättelser från den resterande delen av resan. Tills dess kan man gå in här, här och här för att titta på bilder, om man känner för det :)