¡Vamos a Argentina!

JAAA!! Vi får åkaaa!! I februari bär det av mot Salta, Argentina! I torsdags kom samtalet vi gått och väntat på, och det lät precis som vi önskat att det skulle!

Vi kommer att vara i provinsen Salta, om vilken man kan läsa förljande på Wikipedia:

"Salta är en provins i norra Argentina som gränsar till Bolivia, Chile och Paraguay.
Huvudstaden i provinsen är Ciudad de Salta som har 400 000 invånare och ligger 150 mil från Buenos Aires. Dalen i Cafayate är ett växande och säreget vindistrikt med vittvindruvan Torrontés som specialitet och många gamla vingårdar. Provinsen präglas av ett vackert berglandskap med många turistmål som lockar både inhemska och utländska turister."

Japp, dit ska vi för att hjälpa till med diverse biståndssysslor. Som att hjälpa barn som har det svårt och besöka fängelser. Jag längtar sååå! Dels för att jag tror att det kommer att bli otroligt roligt, dels för att jag längtar efter att pröva mig själv i hur bra jag egentligen är på att lägga allt i Guds händer.

Jag har inte riktigt lyckats smälta det än, det är så stort. Ett halvår kommer jag, Isabel och Linda att vara där. Vilket äventyr det kommer bli!

I helgen har jag varit i Jönköping och hälsat på Maria och Linus. Det var inte så planerat, men desto roligare. Hängde med dem till kyrkan där och lite annat. Skönt att få åka iväg och glömma allt plugg en liten stund. Framför mig ligger en vecka av intensivt plugg. Inte roligt... Det värsta är att det inte tar slut till helgen, kommer behöva den till att skriva pm. Suck.

Men en positiv sak är att Pakten snart når sitt slut och jag får äta chips igen! Yay! Haha.

Nej, nu måste jag verkligen sätta mig och läsa om waldorf-pedagogiken igen. Tråååkigt.

Ha en jättebra vecka!

"Jag önskar ingenting annat, min Gud"

För inte så länge sen fick jag en bok av min morbror. Mitt liv i dina händer - en bok om överlåtelse skriven av Wilfrid Stinissen. Han menar att överlåtelsen föds i tilliten, tilliten till att "någon omsluter allt, också det till synes meningslösa, med sin kärleksfulla omsorg". Jag har ännu bara läst några sidor i den, men ser fram emot att läsa lite i den några kvällar framöver.
Stinissen inleder boken med en bön av Broder Charles av Jesus, en bön som jag bett många gånger, om än inte med samma ord.

Fader,
jag överlämnar mig åt dig,
gör med mig vad du vill.
Vad du än gör med mig
tackar jag dig.
Jag är redo till allt,
jag är med på allt.
Må bara din vilja ske med mig
och med allt du skapat;
jag önskar ingenting annat, min Gud

Jag lägger mitt liv i dina händer,
jag ger dig det, min Gud,
med all mitt hjärtas kärlek,
för jag älskar dig,
och det är ett behov för mig
att få ge mig,
att få överlämna mig i dina händer,
utan förbehåll,
med en oändlig förtröstan,
ty du är min Fader.

En klar och tydlig bön, med en enda längtan: ske din vilja Gud.
Jag vill att det ska vara min enda längtan och mitt enda begär. Jag vill släppa allt världsligt och överlämna mig helt i min Faders händer, utan förbehåll. I kärlek.
Det är min längtan, att inte ha någon annan längtan, och det är min bön.

En starkare rygg, tack

Be inte Herren om en lättare börda, utan om en starkare rygg

Orden läste jag från en tavla som hänger hemma hos en vän. I ett rum jag varit i massor av gånger i massor av år. Ändå har jag inte lagt märke till den förrän för ett par veckor sedan.
Livet är ju som bekant inte en dans på rosor. Och det är ju faktiskt inte så att jag vill att böckerna ska läsa sig själva, eller att pm:et ska skriva sig självt. Jag vill istället be om kraft, ork och motivation.

Jag vill att det sättet att tänka ska prägla hela mitt liv. Att inte fly från eller söka genvägar förbi problemen jag möter. Paulus skriver i 1 korintierbrevet, i kapitel 10 och vers 13, följande: "Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut". Som frestelse måste ju allt som kan få oss på villovägar räknas. De människor som fått uthärda mycket för sin tros skull, är ju då de människor som Gud vet klarar av det. Vi kommer inte prövas över vår förmåga, men frågan är om vi kan prövas under vår förmåga? Jag som blivit välsignad med så mycket, även världsligt sett, och aldrig behövt gå genom några större prövningar, är det helt enkelt en välsignelse, eller vet Gud att jag inte klarar mer? Har inte hitat något svar på den frågan. Än.

Imorgon kväll sätter jag mig i en bil för att färdas till staden vid sjön. Fick ett tillfälle till transport och tänkte ta tillfället i akt och hälsa på syster. Beroende på ett särskilt telefonsamtal som väntas imorgon kan det dröja länge från jul till nästa gång vi träffas, så jag passar på.

Sov så gott alla läsare

Du tar min hand och visar vägen

Får inte släppa fram tårarna. Får inte, får inte, får inte. Då är allt kört, då är det bara att ge upp. Måste fokusera. En sak i taget. Göra så gott jag kan. Avsluta det jag påbörjat. Ta mitt ansvar för det jag åtagit mig. Uppmaningarna ekar i huvudet, samtidigt som en del av mig bara skriker: ge upp! du klarar det aldrig! lägg ner alltihop, inte bara det här, utan allt! gör något annat istället, nåt bekvämare!

Bipolär? Nästan så. Om det inte var för att de positiva uppmaningarna kom någon annanstans ifrån än mig själv. Har sagt det förr, men vill konstatera det igen: livet är inte en dans på rosor. Det var såklart tänkt så från början, men nu är världen som den är. Även i det kristna livet ingår "vardagen". För det är inget annat än vardagsbekymmer och vardagsångest som infinner sig just nu. Jag är glad för att jag inte mår värre än så här. De låga dagarna kommer. Och de kommer komma igen. Det kristna livet är inte en genväg förbi dem, det är balansgång genom dem. Där finns en tröst och ett stöd. En garanti om att tillsammans tar vi oss igenom det. Jag vet att det här bara är tillfälligt. Inte bara för att jag jobbar mot en deadline, när den är slut är ångesten slut. Utan också för att oavsett hur lång tunneln är vet jag att det finns ett ljus att komma ut till i andra änden. Även om tunneln är så lång att det inte syns.

I fredags hjälpte jag till med att sälja biljetter till en konsert med Christer Sjögren och Sonja Aldén. Fick chansen att tjuvlyssna lite, och greps så av orden i refrängen på Sonjas välkända låt "För att du finns".

För att du finns

För att du kan

Du leder vågorna mot land

Du river murarna mot världen

För att du ser

För att du förstår

Nu lyser himlen där jag går

Du tar min hand och visar vägen

Så klockrena ord. Har hört dem så många gånger, men inte reflekterat över dem. Du tar min hand och visar vägen. Det får vara ledorden för den här veckan. Med min hand i din tar jag mig ur det här och vidare.