Bye bye 2007

Så var det den sista dagen på året. Dag nummer 365. Ska snart dusha och göra mig lite fräsch inför kvällen och natten.

På gudstjänsten igår blev jag påmind av det inlägg jag skrev för en sisådär 363 dagar sen, "Jesus är densamme än", när vi sjöng samma segerton, nr 466, som i pingstkyrkan i Åmål detta års allra första dag. Jag skrev då att "det är struntsamma vilket läge jag befinner mig i, för Jesus är densamme än." Och att det skulle vara mina ledord för 2007.

Så när jag nu sitter här, redo att lämna detta år bakom mig och gå vidare in i nästa, och försöker utvärdera hur det blev, kan jag bara konstatera att det är en sådan enorm frid i denna vetskap. Enorm! Ja, ovissheten och nervositeten har infunnit sig stundvis, men under detta finns friden. Friden i att Jesus är densamme hur livet än ter sig för mig.

Och inför 2008, av vilket drygt hälften ska tillbringas på södra halvklotet, vill jag ha ledorden "Din vilja genom allt. Allt i Dina händer". Jag måste för att klara av den här resan förstå på djupet att jag vilar i den Högstes händer, och står under hans beskydd. Våga släppa kontrollen och lita på att Gud fattar ratten och styr, om jag kämpar på. Och i allt som sker därborta, men även när jag kommit hem, se att Gud kan göra sin vilja i allt som sker. Han är inte begränsad till att verka där allt är frid och fröjd och inga motgångar finns. Han kan använda vad som helst, om jag bara tillåter honom. Om jag låter hans vilja komma före min.

Din vilja.

I dina händer.

Så har en helg gått. Har inte ens lagt märke till att det varit helg. Dagarna liksom flyter ihop när man bara går hemma så här. På ett sätt så skönt att inte ha tider att passa, samtidigt som jag har svårt att ta tag i plugget då. Har inte kommit någonvart alls, och jag har jättemycket jag ska göra. Men när man är hemma finns det alltid andra saker att göra. Som att ta en skogspromenad :) Igår var mamma, jag och Robin ute och promenixade i skogen som ligger nära vårt hem. Tog sin tid, men det var mysigt. Idag har jag suttit och försökt sortera bland alla filer på datorn, för att sedan spara över det viktiga till en annan hårddisk, så att det inte går förlorat om något händer med datorn borta i Sydamerika. När jag sedan ska ta tag i att bränna ut det jag filmat under julen för att skicka till släktingar upptäcker jag att det inte finns att hitta någonstans. Letade och letade, men det försvann i städningen. Suck. Har i alla fall tidigare bränt ut en skiva, så helt förlorat är det inte. Men otekniska jag vet inte hur man gör en kopia på den. Ska höra efter med någon datorkunnig.
Tidigare på dagen var jag på gudstjänst i kyrkan, Dan S predikade. Om just det som jag funderat över tidigare: att inte koncentrera sig på att hela tiden "vara lycklig", eftersom det är helt omöjligt. Men i den tro vi har finns en konstant frid och glädje. Som består även när problemen hopar sig och allt känns jobbigt. Och som han sa så bra: Paulus säger att vi inte ska göra oss några bekymmer (Filipperbrevet 4:6) , inte att vi inte ska ha några. De kommer. Men hur vi bemöter dem är helt avgörande för utfallet.

Imorgon är det nyårsmiddag hos en vän. Ska bli jätteroligt. Så glad att jag slipper masa mig iväg på nån nyårsfestival, som var min tidigare plan. Tror detta blir supertrevligt.
Sen blir det upp tidigt på Nyårsdagen för att åka till farmor och farfar i Uddevalla. Stannar bara där ett dygn, sen måste jag hem och plugga. Lite kort kan tyckas, men det ordnade sig så bra med skjuts. Och så hinner jag träffa dem innan jag åker iväg.

Sleep tight!

Det blir aldrig som man tänkt sig

Livet förändras. Ibland drastiskt, ibland stegvis och långsamt. Vissa saker består under en längre tid, medan andra saker knappt hinner landa innan de är borta igen. På nåt sätt är det bara att acceptera. Människor, situationer och tankar kommer passera en, och till en viss del är det vi själva som avgör hur länge de får vara kvar i våra liv. Men ibland är det utom den egna kontrollen. Tankar vi inte vill tänka kan etsa sig fasti vårt inre, och människor vi tycker om försvinner.
Idag har jag haft en ganska låg dag. Inget blev som jag tänkt det. Gråten pressade under ögonen, redo att när som helst tränga fram. Det jobbigaste är när jag inte vet varför. Är det bara tröttheten? Eller ligger det något mer bakom? Oftast kan jag strunta i att humöret inte är på topp, och fortsätta med vardagen ändå, men inte dagar som denna. Jag knappt fått något gjort och klockan är redan elva.
Dagar som denna får mig alltid att tänka till lite extra. Kanske är det för att jag söker efter orsaken, eller så sugs jag bara ner i nåt sorts träsk av destruktiva tankar och självömkan. I alla fall så kom jag att tänka på just det här med hur livet förändras. Hur man plötligt kan ha hamnat i en situation och sedan lika plötsligt vara ur den. Utan att förstå varken hur man kom dit eller hur man kom ur den. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, jag kan bara konstatera en förändring. När man börjar titta närmare på det kan man dock urskilja vissa detaljer, som kan vara en bidragande orsak. När man till exempel ser på olika relationer till människor. Något som blir väldigt tydligt när jag ser tillbaka på mina få år som någorlunda vuxen är just det att människor "fastnar" i olika grad. En del personer som man tyckt att man stått jättenära har tynat bort ur ens liv. Av till synes oförklarliga skäl. Medan andra, ibland helt otippade relationer, finns kvar i vått och torrt.
Det här blev ett väldigt rörigt inlägg, men det är ganska rörigt i mitt huvud just nu. Det jag egentligen ville komma fram till är att saker och ting förändras och vissa saker måste få göra det. Jag måste kunna acceptera att det är utom min kontroll och att saker inte alltid är vad de utgett sig för att vara, när man sitter med alla korten på bordet. Jag tror jag måste lära mig att bemöta nya företeelser i mitt liv lite mera återhållsamt, för att få lite perspektiv på situationen innan jag är mitt inne den. Annars är risken att jag försummar det som jag redan har, men som kanske behöver lite mer omvårdnad för att inte dö.
Som sagt, rörigt värre, men jag hoppas det är läsbart i alla fall.
Nu måste jag läsa lite läroplaner innan jag till sist får krypa kojs.
Natti natti.

Praktikant med praktikanter

Befinner mig föt tillfället i Huddinge, närmare bestämt i Pingsthuset, för en tre dagar lång kurs, som ska förbereda mig inför den stundande resan som praktikant till Argentina. Hade inte tänkt så mycket innan på vad denna kurs skulle innehålla eller hur det skulle vara, eftersom det har varit så mycket annat runt omkring. Saker som måste förberedas och så.

Men det är roligt att få ett sådant här tillfälle. Att få möta andra som också ska iväg. Inte för att jag gått och funderat så mycket över resan eller oroat mig, men ändå är det på något sätt så skönt att få prata med andra, likasinnade, och höra hur de tänker. Det är nog bra som förberedelse, så att man förbereder sig överhuvudtaget. Tror att det för min del annars skulle kunna bli så att jag helt plötsligt befinner mig på andra sidan jordklotet utan att riktigt ha tänkt igenom det. Nu kan jag knappt bärga mig tills jag får åka! Ska bli så otrooligt roligt. Och spännande. Och utmanande. Och massa andra saker, som jag inte ens kan föreställa mig. Tänker lika nu som inför Hongkong-resan, det är lika bra att inte tänka så mycket på det, så att man inte blir besviken eller måste ställa om sig helt när man precis kommit dit.

Igår bokades även biljetter. Inte ända fram dock, vi kommer bara till Buenos Aires än så länge. Vi har inte riktigt kommit fram till vad som är smartast, tåg eller flyg. Vi får se.

Det bästa med detta tillfälle är att få prata och med tillsammans med andra människor som också de lägger, inte bara sin resa, utan hela sitt liv i Guds händer. Trots att de flesta av oss inte träffats förr så är det en stämning som om vi känt varandra länge. För att vi har en, åtminstone delvis, gemensam vision. Hos alla har tanken fötts att lämna allt här en tid för att åka iväg. Och inte främst som Herrens tjänare, utan som hans vänner. Jesus säger själv i Johannesevangeliet 15:15 att han ser oss som sina vänner eftersom han låter oss veta allt som han vet, en tjänare vet inte vad hans herre gör.

Glad och tacksam och laddad. Så känner jag mig just nu. Härligt :)

Gå och lägg dig!

Kväll. Huvudvärk. Heldag med tenta imorgon. Ännu mera huvudvärk. Planering inför helgen. Kaos. Blir sällan som man tänkt sig. Synd när man tänkt ut nåt som skulle kunna bli riktigt bra men som tack vara taskig framförhållning riskererar att gå miste om sin charm. Synd.

Säng. Sova. Bort med huvudvärk. Vakna. För tidigt. Använda min falska stämma till att sjunga. Klockan sju på morgonen. Yay!

Godnatt.

Alldeles för pigg! Kan inte gå och lägga mig!

Till hans ära

Jag vill leva mitt liv till ära åt honom som skapat mig, men ibland är det bara så svårt! Jag vill skriva så bra jag bara kan, inte vara lat och bekväm. Men till sist tryter min koncentrationsförmåga och tankarna vandrar iväg åt alla möjliga håll. Jag försöker skärpa mig, fokuserar, anstränger mig. Så till sist kommer tanken: Äh, strunt samma. Jag skickar in det som det är så får jag väl komplettera i efterhand om det inte duger. Dumt att sitta och göra något i onödan ju.

Men jag vill ju inte göra saker lite halvdant och halvfjussigt - jag vill göra det jag gör helhjärtat. Men en fråga grubblar jag på, hur kan man göra flera saker samtidigt och göra alla helhjärtat? Det äter upp mig. Det finns inte hur mycket tid som helst. Suck.

Ska bli skönt att komma bort från vardagen ett tag. Prova på nåt helt nytt. Inte frestas att göra det som jag "alltid" gör, bara för att det är en vana.

Mitt i tentaskrivandet

Mitt i frågorna om grupprocesser, samarbete, konflikter hittar jag följande citat, av filosofen Kirkegaard, om ledarskap:

"Om det verkligen skall lyckas att leda en människa till ett bestämt mål, måste man först och främst se till att finna honom där han är, och börja där. Detta är hemligehet i allt hjälpande. Den som inte kan det, han lurar sig själv, när han anser sig kunna hjälpa en annan. För att verkligen kunna hjälpa en annan, måste jag förstå mer än han, men ändå först och främst det som han förstår. Om jag inte gör det, så hjälper min merförståelse honom alls inte. Vill jag likväl göra min merförståelse gällande, så är det för att jag är fåfäng och stolt, så att jag i grunden istället för att gagna honom, egentligen vill beundras av honom. Men all sann hjälp börjar med ödmjukhet. Hjälparen måste först ödmjuka sig under den han vill hjälpa och härvid förstå, vad den andra förstår. Ifall du inte kan börja således med en människa, att han kan finna sann lindring i att tala med dig om sitt lidande, så kan du heller inte hjälpa honom, han stänger sig för dig, han stänger sig inne i sitt innersta - hur mycket du än predikar!"

Låter det inte väldigt bekant? För mig gör det det, jag blir ju ledd av en sådan ledare just i detta nu! Av honom som ödmjukade sig totalt, förstår min situation helt och fullt, vet och förstår så mycket mer än jag gör, som jag kan "finna sann lindring i att tala med" och som leder mig mot ett bestämt och säkert mål: himlen.

Slutfilosoferat. In i tentadimman igen.

Död åt egenkärleken!

"Ja, vi är så beskaffade att Guds ljuvhet kan få oss att glömma Gud. Guds kärlek till oss tvingar honom att till synes dra sig tillbaka för att vår egenkärlek och stolthet inte längre ska ha något fäste. När egenkärleken inte får någon näring kan inte till sist inte annat än svälta ihjäl. Först när egenkärleken är död, och centrum flyttat från människan till Gud, kan han utan risk meddela sig." (Wilfrid Stinissen)

Vet inte om jag behöver förklara varför jag tycker att detta var värt att citera. På ett sätt är det ju självklart att det är så vi fungerar. Ändå är det så svårt att se och förstå ibland.

Livet i Guds närhet är helt underbart. Gud är inte snål, välsignar han så gör han det i överflöd. Men mitt i dessa välsignelser är det så oerhört lätt att glömma bort varifrån de kommer. Vi blir så upptagna av allt det vi fått att vi glömmer eller inte bemödar oss att reflektera över hur det skulle vara utan det. Och att vi har någon att tacka för det.

När vi sedan drabbas av en förlust eller något annat påfrestande tvingas vi till att inse att vi inte klarar oss utan Gud. Att allt det andra faktiskt är oväsentligt i jämförelse. När det egna jagets egoism och egocentrism sedan tynat bort, då kan Gud visa sin ljuvhet igen, utan risk för att vi inte ska känna igen honom och hans välsignelser.

Gott nytt kyrkoår!

Första advent. Överallt syns det är julen närmar sig. Och skulle man på något sätt ha lyckats missa det blir man påmind av alla frågor om hur många julklappar man hunnit köpa. Som att människor vill ge en ångest om man inte redan har det. Eftersom julklappshandel ju är lika med krav, ångest och stress. Nåde den som påstår något annat.

Själv har jag inte fått till att gå och titta på klappar än. Kunde lika gärna vara för min del. Men det är ju inte riktigt läge att ta initiativ till att bojkotta klapphandel, stämningen på julaftonskvällen riskerar att bli lite sabbad då :)

Idag var det Barnens Julfest i kyrkan. Vi sjöng, tittade på drama, lyssnade på saga, tävlade och åt egenbakade lussebullar och pepparkakor. En riktigt trevlig förmiddag!
Efter kyrkvistelse begav vi oss till Tzatziki för att äta middag och fira vår kära väns dop. Vid halv fem var det dags för det traditionella fyrverkeriet i Botaniska trädgården. Kom lite sent så vi missade halva, men det var fint det vi såg. Och efter att ha trängts nerför slottsbacken promenerade vi till Maria som bjöd på adventsfika.
En trevlig inledning på denna väntans tid.




Nästa helg är dags för julmusikalen Tänd ett ljus i Pingstkyrkan, Uppsala att ha sin första visning! Klockan 11:00 på söndag, den 9:e december, är det läge att dra sig till St Persgatan 9 :)
Ses där!