Miracle Maker

Lyssna på låten

I’m waiting here for my life to change
When the waters stir

you can rearrange me

Just one touch

is all I need,

I’ve nothing much

but the wounds I feel

I´ve come to find the hand of the miracle man

Holy, you are holy

Who was and is and is to come

Holy, you are holy, Saviour, Healer

I’m standing at the feet of the miracle maker

I’m holding on

with your life in mine

Living water’s come

And you’ve rearranged me

Holy you are holy

Who was and is and is to come

Holy, you are holy

Saviour, Healer

I’m staring in the face of the miracle maker

Holy, you are holy

Who was and is and is to come

Jesus, precious Jesus

Thank you

Saviour

I’m walking in the shoes of my miracle maker

I’m standing with the faith of a miracle maker.

Delirious?

Som snö

Du är som snön.
Vit. Vacker.
Snön som faller för att göra världen ljusare.
Som är helt ren när den kommer.
Som vi människor försöker göra till något den inte är.

Vi vill ha snön.
Men bara när det passar oss.
När vi vill åka pulka eller skidor.
När vi vill ta en vinterpromenad.
När vi tycker att det är för mörkt.

Men när vi sitter i en bilkö,
eller ska cykla hem i ett hetsigt snöfall,
då är den allt annat än önskvärd.
Då längtar vi till sommaren.
Till våren då snön tynar bort.

Snökanoner som tillverkar snö,

när den naturliga inte kommer när vi vill.

"Falsk" snö, som ska fylla samma funktion som den riktiga.

Så behandlar vi snön.
Den som säkerligen inte bryr sig.
Och så behandlar vi Dig.
Du, som blir sårad djupt in i hjärtat.

Jönköping, indianer, Max & Maja, och Elina

Helgen som varit spenderade jag i Jönköping. Jag och min ömma moder åkte dit för att hälsa på syster och svåger. Mycket trevligt.
Mindre trevligt var det att åka hem. Hamnade bakom lastbilar som fastnat i snön. Men till sist kom vi hem. Hela och oskadda. Dock med en stor besvikelse över en diplomat som låg framför oss. Inte så mycket diplomaten i sig, men jag blev grymt besviken över att han/hon körde en Skoda Octavia. Hade förväntat mig att diplomater körde omkring i stora svarta fina bilar. Men ack så fel man kan ha.

Vid ett tillfälle passerar jag genom vardagsrummet, medan Linus spolar igenom en film (heter det verkligen spola fortfarande?). Råkade i alla fall hamna i en scen i filmen Apocalypto, av Mel Gibson. Handlar om indianer. Det är allt jag vet. Scenen jag råkade hamna i visade hur människor skulle offras för att jorden skulle bli bördigare. De står högt uppe på en byggnad av något slag, och tusentals människor står nedanför för att se på. Den första mannen som ska offras läggs på nån sorts bänk och en kniv höjs. Kniven hugger i buken någonstans. Efter det hugger de av huvudet.
När detta är klart, tar de huvudet och slänger det nedför en lång trappa som går ner till folkmassan. Där fångas det upp och slängs på hög.
Efter det kommer kroppen. Huvudlös rullar den nerför trappan, för att sedan slängas i högen med alla andra offrade kroppar.
Vid det laget mår jag så illa så jag går därifrån. Ut till friska luften.
Senare konstaterar jag att det knappt visades något blod alls i scenen, inte heller var det filmat särskilt nära.

Anledningen till min reaktion var den fruktansvärda kränkningen av människovärdet. Att behandla en människa som om den bara bestod av kött och ben, att det är kroppen som är det enda av värde.
Jag mår fortfarande illa bara jag tänker på den där kroppen som kastades ner för stentrappan. Men det är skönt att veta att en person inte dör i och med ett hugg i magen. Eller att huvudet huggs av. För en människa är så mycket mer än så, mer än det som går att ta död på.

I måndags hade vi en härlig team-samling. Känner mig hyperladdad inför en ny termin med gruppen!

Igår skulle jag, Helga och Isabel skriva lite manus till Max och Maja. En dockteater som hör till PU´s söndagsskolmaterial. Det var roligt. Och vi var till och med ganska effektiva.
Sen satt vi och pladdrade på i ett par timmar.

Helga gick. Jörgen kom. Så var det dags för House. Alltid lika rolig.
Men fy vad o-roligt det var att gå hem sen! Snorkallt. Ont i magen. Jättetrött. Och ett nästan helt platt däck därbak. Jag varvade cykel med apostlahästar, och fort gick det inte. Tog mig nog 40 minuter att ta mig de ca 6 kilometrarna. Sen var det helt otroligt skönt att krypa ner i sängen och låta vetekudden värma mina frusna fötter.

Nu ska jag ner på stan och fika med Elina. Vi har en del att ta igen.

Lustigt hur det kan bli. Man umgås dagarna och helgerna i ända under ett par år, och sen när man helt plötsligt inte ses varje dag i skolan, så tappar man nästan kontakten helt.

Men inte riktigt helt. Som tur är. Än finns det mycket kvar :)

Tänkte jag skulle blogga lite, men äh. Det är ingen idé att göra det när man är trött och slut efter en hel dags farande och flängande. Blir bara så deppigt. Blir en annan gång istället...

Vår i mitt hjärta

Marken är alldeles hård.

Den känns alldeles frusen.

Tjälen har hunnit krypa långt ner marken nu.

Men jag har solen i ansiktet,

och varma vindar möter mig där jag går.

Borta vid horisonten ser jag blommande träd. Det är långt dit.

Men när jag går känner jag i vinden hur jag kommer

närmare och närmare solskenet.

Det är vackert, och det är underbart.

Jag lämnar detta frusna land,

och går mot varmare, ljusare tider.

Det mest fantastiska är att vi är så många som går här tillsammans.

Med samma mål i sikte.

Jag märker hur det går fortare och fortare,

alla är ivriga nu,

vi springer.

Till vår stora glädje märker vi

att anledningen till att vi närmar oss målet

så fort inte är för att vi springer,

utan för att värmen och ljuset möter oss!

De strömmar emot oss som en vind som smeker ansiktet.

Snart är vi där...

Uppåt, ett steg i taget

Ett spadtag här, ett spadtag där. Inte särskilt mycket åt gången. Och till en början inte särskilt ofta.

Men efter några månader av dagliga små spadtag har gropen blivit ganska djup.

Det är jag som har grävt och det är jag som står i gropen.

Jag ensam är ansvarig för det, och hur gärna jag än vill skylla det på någon annan kan jag inte det. Det är bara jag som grävt.

När jag insåg att jag stod i en grop, började jag fundera över vem eller vilka som grävt bort jorden under mig. Men måste erkänna för mig själv att det bara är jag.

Vad som fick mig att greppa spaden kan jag fortsätta att analysera ett tag, men jag tror inte att jag rikigt kommer komma underfund med det.

Med min färska insikt har jag i alla fall bestämt mig för att ta mig upp igen. Upp ur gropen av dåligt självförtroende och självförakt, och börja ta del av det berg av styrka och kraft som finns till förfogande.

Ta efter Josef helt enkelt.

Så nu ska jag klättra mot nya höjder. Ett steg i taget.

Josef

Denna fantastiska Josef. Tänk vilka otroliga prövningar han utsatts för. Förådd av sina bröder, såld som slav kommer han till ett land vars kultur och språk han förmodligen inte känner till. Där börjar han ändå arbeta sig uppåt. Och det går bra för honom. Han gör rätt för sig. När hans herres fru börjar locka honom till snedsteg, är han stark nog att stå emot. Men blir därför oskyldigt anklagad och slängd i fängelse. Men han ger ändå inte upp! Han blir om och om igen nerslängd till botten, men börjar ändå genast sträva framåt. Också i fängelset arbetar han sig uppåt och får chans att visa vad han går för, för att så småning om bli betrodd till att leda hela riket!

Denna berättelse skulle jag och Linda förmedla till barnen i söndagsskolan i söndags. När vi planerade upplägget dagen innan kände vi oron för att inte "lyckas" denna gång heller. Att barnen skulle vara helt ointresserade och bara ägna sig åt att skratta åt varandra. Dessutom var vi säkra på att pysslet vi planerat till texten var alldeles för tjejigt och att killarna knappast skulle låta sig roas av att klistra klistermärken.
Men ack så fel vi hade! Barnen satt helt fängslade och kunde inte dölja sin iver att berätta vad de visste om Josef. Och när vi kom till pysseldelen fortsatte de att vara helt underbara och istället för att riva och slita i pennor och klistermärken för att få de bästa och de flesta (som barn kan göra, eller var det bara jag som var så?), tog de det lugnt och delade med sig av det som fanns.
Och jag tror att det budskap vi försökte förmedla nådde fram. Förhoppningsvis ligger det någonstans i deras hjärtan och gror. Och den dagen de möter svårigheter och problem kommer de minnas orden om att göra sitt bästa och lita på Gud. Det är i alla fall min förhoppning och min bön. Liksom att jag ska göra det.

Resten av helgen har också varit bra. Träffade Emelie i lördags kväll och timmarna flöt iväg medan vi pratade om Indien, jorden-runt-resa, vänner och Gud. Supertrevligt. Igår kväll tog jag en promenad med Helene, Charlie och Snobben. Kallt och blåsigt, men ändå skönt, och ett välbehövligt återseende.
Jag lyckades till och med ta mig iväg och träna på kvällen. Styrkemedel med Mårten. Helt okej. Skönt med enkla stegkombinationer. Dock blev träningsvärken i vaderna värre och nu tror jag att jag har benhinneinflammation. Åtminstone känns det väldigt mycket så.

Nu har vi nyss haft team-samling och jag känner mig uppmuntrad och laddad.

Herre, gör mig mer lik Josef. Lär mig att lita på dig. Lär mig att lägga allt i Dina händer. Nu och alltid.

I Dina händer

I Dina händer vill jag lägga allt.
Låt mitt liv på Dig bero.

Grattis Linda!

Grattis Linda, 23 år!

Nu är du inne på ditt 24 år, och vi hoppas det blir det bästa hittills. Tack för en trevlig kväll, ledsen att jag inte kunde närvara någon längre tid. Kommer ju dock sent glömma att ni stod intryckta i badkaret och väntade på oss :).

Tack för att jag får vara din vän, du är helt underbar! Kan inte nog säga hur glad jag är att jag lärt känna dig. Och nu ser vi fram emot nya tider. Gud välsigne dig!

Tom

Jag känner mig helt tom.
Jag har inget att ge. Jag vet att det är egoistiskt, för jag har blivit given så mycket.
Det är som att jag fått för mycket, utan att få föra det vidare.
Nu är det fullt. Det verkar inte gå in mer.
Ändå kan jag inte ge nåt.
Ändå känner jag mig helt tom.

"Why did you send me when you knew I wasn´t tough enough?"

Debet, spelkvällar och kredit

Det är ungefär så min senaste vecka sett ut. Har jobbat på som vanligt, suttit med stämpeln i högsta hugg och avgjort om middagar är avdragsgilla eller inte, för att avsluta dagen med en eller ett par omgångar Settlers.

Men igår var en liten trendbrytare. En efterlängtad sådan! När vi tröttnat på Settlers för kvällen sjönk vi ner i soffan. Där satt vi ett tag tills Linda började härja om att spela tärningsspel. I protest hävdade jag att Alias var mycket mer passande, medan någon hävdade att vi bara skulle sitta och diskutera. Men vi blev alla nertystade när Isa kom med det självklara (men av någon anledning onämnda) förslaget att ta en stund i bön och lovsång. Det fick alla överens, och kvällen fick ett bra avslut. Och denna vecka fick en bra start.

Nu ska jag försöka samla tid och energi och ta itu med saker som inte blir gjorda, och framför allt ska jag ta mig tid för mina underbara vänner jag inte träffat på länge!

Gud välsigne er alla!

Jesus är densamme än

Men Jesus är densamme än

förblir och är min bäste vän

Hans nåd av ingen växling vet

den är av evighet

Så löd refrängen på en av sångerna, 466 (av Anton Nilsson) i Segertoner, vi sjöng i Åmåls pingstkyrka på nyårsdagen. Vi sjöng flera sånger, alla lika bra, men just denna fick mig att tänka efter lite extra. Jesus är densamme än. Och kommer alltid att vara. Alldeles oavsett vad vi männsikor tar oss för. Jesus förändras inte. Det gör inte heller hans kärlek till oss. Min bäste vän kommer han också alltid att vara. Vare sig jag vill det eller inte. Han kommer alltid vara den som känner mig bäst, står bredvid mig i ur och skur och den som älskar mig mest. Oberoende av vad jag gör mot Honom. Förstå vilken vän!!
Och det allra bästa: Hans nåd av ingen växling vet. Vi kan ändra och fixa och dona hur mycket vi vill, men nåden kommer vi inte åt, och ingen kan ändra den. Tack och lov! Våra liv kan skifta i dagar, månader och år, höst och vinter, sommar och vår, men nåden skiftar aldrig! Tack Gud för att du gjort allt så underbart och genomtänkt och idiotsäkert!

Jag vill att detta ska få vara signaturmelodin för mig detta nya år.
Att det är struntsamma vilket läge jag befinner mig i.
För Jesus är densamme än.

Åmål tur och retur 2

Ja, så kom jag till Åmål till sist :). Där jag spenderade några dagar tillsammans med systrarna Tacacho och deras föräldrar. Det var en trevlig helg, och skönt att få komma iväg en stund. Tack för denna helg!

Den allra sista timmen på år 2006 använde jag och Linda till att strosa omkring i Åmål. Det var trevligt, och välbehövligt eftersom vi degat mest hela tiden, och suttit och spelat Settlers. Vi gick i alla fall omkring där i Åmåls centrum med en lite konstig känsla inför det stundande tolvslaget. Det mest konstiga var väl att vi inte kände så mycket överhuvudtaget. Runt omkring oss for det ständigt upp nya raketer, och vi klagade för oss själva över att det var så hysteriskt, och att det skulle vara mycket roligare om alla kunde hålla sig till kl 00:00. Då skulle man kanske verkligen få känslan av att ett nytt år var här. Så bestämde vi oss för att gå tillbaka till Isa och de andra för att vara med dem när det var sags för sista slaget på året. Men hann inte riktigt. I hallen, med ena stöveln på och andra av, hörde vi det tolfte slaget och massa Gott Nytt År, och gav varandra årets första kram.

Det liksom bekräftade hela vår situation och känsla.

Så, nu är det nya året här, och gott känns det. Brukar inte ge några nyårslöften, men dessa högtider ger ändå tillfälle till eftertänksamhet och insikt. Så nya beslut har fattats, och några löften till mig själv. Men de är mina egna, och har inte specifikt med det nya året att göra.

Jag vill tacka alla underbara människor jag har runtomkring mig för detta år. Och så klart önska er alla ett GOTT OCH VÄLSIGNAT NYTT ÅR!